Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Några ord om Sevillas arkitektur. Av C. A. C. Lewenhaupt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. A. C. LEWENHAUPT
Det ursprungliga tornet var sjuttio
meter högt. De återstående tjugufem
ha uppförts senare av de kristna, år
1568, med Fernando Ruiz såsom arkitekt.
Ehuru denna påbyggnad försetts med
joniska och doriska pelare samt är i
renässansstil, stör den på intet sätt
harmonin utan snarare fullkomnar den och
är i och för sig själv ett mästerverk av
byggnadskonst. Det hela krönes av en
liten kupol, på vilken står en
bronsfigur föreställande tron, med ett banér
i sin hand. Denna bronsfigur är den
s. k. Giraldino, eller väderflöjeln, som
givit tornet dess namn, och den vänder
sig med största ledighet efter vinden,
ehuru den är fyra meter hög samt
väger en och en fjärdedels ton.
Sammanbyggd med Giraida, som
blivit dess klockstapel, reser sig
katedralen, en av de väldigaste byggnader
som existera i Europa. Påbörjad 1171
är den enligt domkyrkors sed ej ännu
riktigt färdig. Utvändigt ser den ut
som en hel liten sammanvuxen stad
med torn och terrasser, med domer,
kupoler och utbyggnader med brutna
tak.
Det domkapitel, som beslöt att
undanröja moskén för att lämna plats åt
ett kristet tempel, sammanfattade sina
beslut i följande ord: låtom oss
uppföra en kyrka så monumental, att
eftervärlden skall tänka det vi alla voro
vansinniga! Rovet från morerna och det
just nu som rikligast från Amerika
inströmmande guldet lämnade outtömliga
tillgångar, arkitekter såväl som artister
erhöllo hur mycket som helst för att
uträtta underverk. Katedralen blev ett
ihåligt berg, en upp- och nedvänd ravin,
med pelare som torn, med valv vilka
tyckas förlora sig uppåt i fjärran, med
ett midtskepp, fyrtio meter högt, däri
hela Uppsala domkyrka godt kunde få
rum, samt fyra sidoskepp av föga mindre
dimensioner, det hela omgivet av tvenne
rader kapell.
När man första gången beträder
marmorgolvet där inne i halvskymningen,
känner man sig fullkomligt bortkommen
och slagen av häpnad inför det
högtidliga och underbart symmetriska i denna
jättegrotta, stödd av pelare vilka
närmast likna gigantiska stalaktiter, vilka
vuxit fast med de höga, vida valven.
Retablon, högaltaret, är redan den
en väldig byggnad, med trappor,
statyer i olika våningar, med kandelabrar
stora som skeppsmaster, uppbärande
vaxljus av 500 kg:s vikt. De båda
orglarna se ut som förgyllda
basalt-klippor, deras pipor äro lika grova som
moderna kanoner, de höga målade
fönstren uppgå till ett åttiotal, utförda efter
kartonger av Michelangelo, Rafael, Dürer,
Tibaldo, Arnold av Flandern m. fl.
Att på några korta rader lämna en
beskrivning av katedralens inre är
otänkbart, jag vill endast såsom exempel på
dess rikedomar anföra att här ligger
morernas fördrivare kung Ferdinand i en
kista av kristall, här finnes världens allra
största smaragd samt kärl av guld
eller silver fullsatta med ädla stenar i
oändlighet. Väggar och altaren
prydas med skulpturer i förgyllt trä, i
sten eller silver av Juan dArfé, Millan,
Montanez, Roldan eller målningar och
tavlor av Murillo, Vargas, Zurbaràn,
Campana, Roëlas, Villegas, Herrera,
Valdés, Goya m. fl. — Jag överdriver
knappast om jag säger att man kunde
gå omkring här varenda dag under ett
år och allt fortfarande upptäcka något
nytt mästerverk av olika slag. Men
främst av allt står dock den mäktiga
helverkan katedralen gör vid varje nytt
besök och som aldrig slappas.
Längs medellinjen finnes även ett
kapell för kören samt vid den östra
kortväggen Capilla real, obegripligt prakt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
