Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Några ord om Sevillas arkitektur. Av C. A. C. Lewenhaupt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. A. C. LEWENHAUPT
hörda, de summor han omsatte på raffel
kolossala och det antal fruar eller flickor
han förförde rent av förvånande.
Hans gudfruktiga moder insåg snart
att han skulle bliva dömd till den eviga
pinan i livet efter detta, och såsom det
anstår en god katolik lät hon redan i
hans ungdom läsa en så
komprometterande massa mässor för sin sons
salighet, att djävulen betänksam drog sig
tillbaka för att avvakta lämpligare tillfälle.
Dock fortsatte don Juan ännu sitt
syndfulla och vilda leverne, till dess han en
dag efter en grundligare fest än vanligt
skulle begiva sig hem. Och här börjar
enligt legenden underverket. Icke med
att han ej kunde finna sitt dörrlås eller
husnummer eller ens sin gata, ty detta
kunde ju möjligen ha naturliga orsaker,
utan det var så, att när han ej hade en
aning om var han befann sig, stötte
han plötsligt på ett begravningståg.
Överraskad av att vid facklornas sken
se ett dylikt vid denna tid på dygnet
— legenden anger ej klockslaget,
sannolikt var det lite sent — frågade don
Juan en av de spöklika munkarna vem
de skulle viga åt den sista vilan.
Det är don Juan de Manara, svarade
denne, han har levat sitt syndiga liv
länge nog. Följ med på begravningen.
Förskräckt lyfte vår hjälte
svettduken från den dödes anlete, och se, det
var han själv som låg där kall och stel.
Att ligga lik efter ett bättre kalas
är ju redan det beklagligt nog, men att
behöva bevista sin egen begravning
såsom tyst åskådare måste ju vara i hög
grad deprimerande även för det
glädti-gaste sinne. Vad som sedan hände är
obekant, men på morgonen funno Juans
tjänare sin herre liggande avsvimmad
— eller åtminstone insomnad —
utanför sin egen port, och från denna stund
blev han en annan människa.
Många generationer äldre eljest
hemlösa fruntimmer ha i la Caridad
välsignat hans namn, som numera snarare
är att likna vid ett helgons. Så kan
det gå. Ingen bör känna sig säker.
Glada, solbelysta, blomsterdoftande
Sevilla med dina minnen från morernas
tider, dina palats, kyrkor och vidsträckta
rosenfyllda parker, din musik och dina
danser, dina brunhyade män och dina
kvinnor som likna unga lekande pantrar,
du är, har varit och förblir ett av de få
ställen på jorden, där människan kan
drömma om att paradiset ej
nödvändigt måste vara förflyttat till himlen,
utan finnes konkret och inom
räckhåll för var och en som gör sig mödan
resa ned till Andalusiens hjärta,
till den mest spanska av alla spanska
städer.
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
