Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF RABENIUS
man. Ingenting är mänskligt ädlare än
andens ljusa blick ovan tyngande jordiskt
lidande.
Helt naturligt måste emellertid Stjernes
poesi antaga en elegisk skuggning av
skaldens personliga tillstånd. Dock är det
mest sommarfägringens solglitter som står i
stroferna, även om det ibland möter en
tår och ett hemligt vemod smyger in i
glädjen. Visorna äro dels naturstämningar,
dels kärlekssånger — ofta båda i förening
— dels små stycken i romans- eller
balladstil, vanligen utmärkta av en stilla
renhet, en skär ömhet i tonen. Som ett
exempel på melodiken i Stjernes poesi må
följande dikt anföras:
Det var en skog som grönskade,
en sval och doftande skog
med vita blommor i dunklet —
det var en fågel som slog.
Det var en fågel som kvittrade,
det var för henne han slog,
som blomvit låg i dunklet
och lyddes stilla och log.
Det var ur dunklet ett leende,
det var mot mig det log,
när skymningssuset stilla
i skälvande grenar drog.
*
Det var ... då kommo de skövlande,
då höggo de ned min skog,
då flydde varenda fågel,
var snövit blomma dog.
Det var. .. men vad jag sörjer mest
är ej min grönskande skog,
jag sörjer fågeln som sjöng där
och blomman, blomman som log. ..
Man får erkänna, att den som skrivit
dessa strofer har en naturlig sångådra i
bröstet. I dikten Utan vingar gjuter
skalden in stämningens innerlighet i en
uttrycksfull symbol. Det är väl sitt eget
skaldeöde han där i en svårmodig stund vill
skildra. Flyttfågelskaran drar i höstkvällen
mot söder, men en fågel, som längtar att
följa den, ligger övergiven och hjälplös i
skogen.
De höra ej mitt rop, och redan suset
av vingarna i fjärran rymd förklingar —
I stilla höstnatt klagar blott ett fruset,
ett kvarglömt sångarhjärta — utan vingar.
Dock, Oscar Stjernes ande har haft
vingar, som han nu fällt ihop men som i
livet burit honom, om än ej under den
högsta flykt, genom poesiens nejder.
En poet av helt annat kynne, som nu
också hör till de döde, var SlGURD UllÉN,
vars dikter, förut spridda i tidningar och
tidskrifter, nu utgivits samlade under titeln
Inskeppningen till Cytliere. Denne skald
hade ett starkt begränsat ämnesområde,
nämligen rokokoimitationens och
Pierrot-erotikens. Hans dikter äro mer eller
mindre pasticheartade, och den förebild han
följer är i främsta rummet Bellman. Vad
han åsyftar är att ge realistiska genrar
under herdedräktens maskering och låta ett
vulgärt motiv framträda under stiliserad
förfining och — naturligtvis medvetet —
konstlad grace. Verklighetsunderlaget är
uppenbarligen skaldens eget bohemiska liv
— i vilken utsträckning detta förts i
fantasien vågar jag icke säga — hans besök
hos flickor och hans utflykter med dem i
Stockholms omgivningar. Överallt kastar
han pastoralens slöja över händelserna, om
han icke föredrar Colombine framför
Amaryllis. Ibland vill han skapa historisk
illusion — det lyckas honom bäst med
idyllerna i det gröna — ibland vill han åter
understryka kontrasten mellan den valda
stilen och den moderna omgivning, vari
den är inkomponerad. En herdinna i
automobil eller på Operakällaren! Det intryck,
skalden söker befästa, är väl det av
kärlekens fladder och lättsinne, som äro sig
lika i alla tider och under olika
förklädnader. Det fordras naturligen ett fint
stilsinne för att hålla stämningen uppe i
sådan pastichepoesi, där sammanbindningen
av motiven fordrar en känslig och skicklig
hand. En enda gnissling eller ojämnhet i
tonen kan förstöra hela intrycket. Ullén
visar sällan en riktigt säker smak, och hans
penselföring är icke tillräckligt delikat.
Hans artistiska ambition är större än hans
förmåga. Det är vågsamt att efterbilda
Bellman, om man icke samtidigt kan hålla
sig på självständigt avstånd från honom
och visa, att man endast lånar hans figurer
för egna konstnärliga syften. Det kan
således icke hjälpas, att en del av Ulléns
dikter verka matta. Likväl måste man
tillerkänna honom en viss talang i hans
hopsmältning av realism och rokoko, och hans
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:02 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1919/0488.html
