Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius - Nalkande höst. Av E. N. Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF RABENIUS
Söderbergs lyra har även en patriotisk
sträng, som han stämmer till appell för
sitt folk, då tidshändelserna mana till
samling och allvar. Sången får därvid ofta
en religiöst profetisk ton med bibliska
anspelningar. En ståtlig dikt är bönen Pro
pace, inspirerad av det stora kriget, i vilken
skaldens ord når siarkraft:
Det spordes i Jerusalem,
när skändat blodet gjutits
bland galileer, om av dem
mer än av andra brutits,
men ännu höres Kristi svar,
där himmelsk dom vardt uppenbar,
blott bättring, bättring bjuda.
Ej glöm det I Över dig, o värld,
står domen, liksom Romas svärd
står hotfullt över Juda.
Med sin konservativa riktning är
Söderbergs håg vänd mot minnet och det för-
flutna. Ett galleri av svenska
skaldeporträtt, mestadels tecknade vid föremålens
sekeldagar, vittna om hans kärlek till svensk
dikt och hans fina uppfattning av de olika
skaldelynnena. En utmärkt karakteristik
i poesiens form är exempelvis dikten över
Talis Qualis.
E. N. Söderberg är som skald ingen
nydanare, vare sig man ser till ingivelsen
eller formen. Han ansluter sig tvärtom
till en nu nästan utlupen poetisk riktning,
till 60- och 70-tals-idealismen. Det är
därför icke underligt, att hans uttrycksspråk i
vissa avseenden verkar blekt och
konventionellt. Hans blida evighetssinne, hans
trofasta kärlek till sitt land och folk har
dock fått en poetisk tolkning, som icke
saknar sin personliga nyans.
NALKANDE HÖST
Av E. N. SÖDERBERG
Kyligare tycks oss världen, när ett hjärta upphört slå,
där vi sökt och funnit värme under tider vintergrå.
Skummare vi dagen känna, när de ögons ljus är släckt,
som likt vårsol mot oss lyste, stod än skyn av höstmoln täckt.
Fattigare blir oss tiden, när en hand har domnat trött,
som, om också andra svikit, har vår egen trofast mött.
År förrinna, vänner svinna. Öde känns alltmer vårt liv.
Höga ensamhet, var hälsad! Närmare till Gud oss driv,
låt, när jordens fröjder vissna, evighetens gå i blom,
låt utur vårt armod växa oförgänglig rikedom!
448
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
