Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Till August Strindbergs ungdomshistoria. Personliga minnen upptecknade av Robert Geete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBERT GEETE
att vinna annat resultat än den för
»ny-bakade» studenter behövliga
»orienteringen». Strindbergs egen skildring av
denna termins erfarenheter återfinnes i
»Jäsningstiden» (1886,s. 1—30). Han
återvände nu till Stockholm, och efter att
där ha prövat åtskilliga utkomstvägar
under de närmast följande tre åren,
återvände han i december 1870 till Uppsala
för att läsa på graden. Sina studier
riktade han genast på ämnet estetik
(vari huvudsakligen innefattades
litteratur- och konsthistoria) ävensom modärna
■språk. Av Strindbergs egen skildring
ii »Jäsningstiden» veta vi hurusom han
utan tillräckliga existensmedel hade svårt
•.att dra sig fram, försjönk i missmod,
stundom förtvivlan och kastades emellan
växlaride planer för framtiden. Någon
lindring i sin tvungna enslighet vann
han genom stiftandet av vän- och
skaldeförbundet Runa, vars beundrade främste
man Strindberg var och förblev. Hans
prestige bland kamraterna tog ett
väldigt uppsving, när han kort efter
varandra lyckades få två av sina
dramatiska förstlingsalster, »I Rom» och »Den
fredlöse», uppförda på Kungl, teatern
(resp. 1870 och 1871). Det senare
stycket skaffade honom t. o. m. ett —
visserligen kortvarigt — understöd av
Karl XV.
För att fullfölja sina planer på
filosofiska graden besökte Strindberg flitigt
professor Nybloms föreläsningar över
allmän litteraturhistoria (de gällde under
flera år den engelska litteraturen), och
vi sammanträffade ofta vid dessa. Vi
voro också båda medlemmar av den av
Nyblom den 16 febr. 1872 stiftade
Estetiska föreningen, och jag erinrar mig
livligt hur den i allmänhet tillbakadragne
och fåmälte Strindberg några gånger
bragte på tal ämnen, som han med liv
och lust förfäktade, ofta utan synnerligt
understöd av de övriga ledamöterna.
Han betraktades av dessa snarast som
en excentrisk herre, och för det mesta
kände sig prof. Nyblom manad att
uppträda som en skarp opponent mot hans
mycket individuellt formade, om också
ej alltid så noga genomtänkta teser. Vid
ett särskilt tillfälle uppstod mellan de
bägge nämnda herrarna en diatrib
rörande Dantes betydelse, vilken hotade att
övergå från andlig skärmytsling till
verkliga grovheter. Jag ser ännu Strindberg
stå blek och ivrig med händerna på
ryggen lutad mot kakelugnen och
utslungande sina obehärskade fraser mot
den jämförelsevis lugne
hedersordföranden. I sammanhang med detta
uppträde berättades man och man emellan,
att Strindberg nyligen skulle varit uppe
hos prof. Nyblom och med något
yver-borna later underkastat sig tentamen i
estetik, varsresultat dock ej motsvarat hans
förväntningar. Han hade nämligen
inlämnat en skriftlig avhandling med ämne
ur den moderna danska litteraturen (den
finnes avtryckt i »Jäsningstiden», s. 221
ff.) och aspirerade på högsta betyget,
men fick, efter vad ryktet förmälde,
draga sig tillbaka med ett 5 slätt
appro-batur». Full av harm och missräkning
gav Strindberg upp sin planerade karriär
och avbröt med vårterminen 1872 sina
universitetsstudier samt återvände till sin
födelsestad, för att gå nya och för hans
rykte lyckosammare öden till mötes.
Redan före den egentliga
Uppsalatiden hade Strindberg emellertid tagit
de första stegen på författarebanan med
ett par dramatiska alster, »Fritänkaren»
(tryckt 1870) och »Hermione» (tr. 1871),
och hans ungdomliga kamrater, särskilt
hans vänner i förbundet Runa, läste
med stolthet dessa hans förstlingsarbeten.
Sedan följde slag i slag de redan nämnda
»I Rom» och »Den fredlöse». Hela
denna respektabla, men skäligen omogna
produktion, som vittnade om sin upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
