Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Till August Strindbergs ungdomshistoria. Personliga minnen upptecknade av Robert Geete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBERT GEETE
vagnen väntade, och anträdde den
beramade färden. Det anordnades så att
fästmön och jag sutto bredvid varandra
och fästmannen midt emot på framsätet.
Kärliga blickar möttes oupphörligt, och
vi hade ej väl passerat Djurgårdsbron
förrän de unga tu föllo i varandras armar,
vilket jag då ej fann så underligt. Jag
fick från början ett starkt intryck av
värmen, för att ej säga hettan i deras
känslor. Färden var angenäm i det
vackra vårvädret, men så inträffade på
återfärden en överraskande episod, som
kom mig att lära känna Strindberg i en
för mig dittills okänd belysning. Vi
hade gjort »stora promenaden» kring
Djurgården och stigit ur på höjden vid
Hasselbackens norra ingång. Vi hade
nätt och jämt känt fast mark under
fötterna, då en stor S:t Bernhardshund,
som tydligen var hemma där, kom
viftande och lekfull emot oss. Vad hände
då? Jo, sanningen att säga, så gjorde
Strindberg som på kommando plötsligt
helt om och sprang — ja sprang genaste
vägen upp i den ovanför liggande
skogsdungen, lämnande sin utvalda och mig
kvar i häpnad och undran. När han
efter en stund återvände lugnad, sedan
gårdvaren, av oss andra vänligt
avklappad, återgått till sitt, såg han
echauf-ferad ut, och på min fråga, vad som
kommit åt honom, svarade han nervöst,
att han ej visste något värre än galna
hundar. — Med hänsyn till den kvinnliga
partens närvaro och förhållandet till
denna vågar jag väl kalla ett slikt
beteende för en yttring av den föga
respektabla egenskap, som på oförblommerad
svenska kallas — feghet, för att ej tala
om brist på chevalereskt sinnelag!
Strindberg var alltså feg, och detta
karaktärsdrag hos den genialiske mannen är
visserligen numera ingen hemlighet, men då
var det för mig en överraskning.
Strindberg har för övrigt själv (»Jäsningstiden»
s. 21) vidgått denna sin svaga sida.
Han ursäktar nämligen på anförda ställe
sin likgiltighet för
nationssammankomsterna under den första Uppsalavistelsen
med orden: »–-till hans ursäkt
och många landsmäns må framdragas att
han var blyg.–-I blygheten låg
dock även feghet: fruktan för
motsägelse, löje, och mest för att anses fräck,
att vilja sticka sig upp; och varje ung
man, som stack sig upp, stukades genast
till». Och vid samma tid (1867)
specialiserade han sin feghet sålunda: »han
var ännu mörkrädd, rädd för hundar,
hästar, främmande människor» (Tjkv:s
son I, s. 255). Hans kynofobi är alltså
tidigt konstaterad.
Såsom redan flera gånger nämnts,
utvecklade Strindberg under sin
bibliotekstid ett omfattande arbete för att
insamla material till de större verk, som
redan från slutet av 1870 talet lågo
honom i hågen. Utom de redan anförda
höra till denna tid »Röda rummet» (1879),
»Svenska öden och äventyr» (1882 ff.),
de två dramatiska arbetena »Herr Bengts
hustru» och »Lycko-Pers resa» (båda
fr. 1882). Och ändå räckte tiden till
att ge en avbasning åt sina belackare i
»Det nya riket» (2 upplagor 1882). En
flitigare penna får man söka efter!
I allt som rörde hans litterära
sysslande hade Strindberg mycket
regelbundna vanor, Vi veta att han var
tidigt i arbete, och dagen användes
målmedvetet och energiskt, men när kvällen
kom, hade han behov av vila, och han
omgav sig då gärna med några litterära
vänner och gamla kamrater, vilka alla i
regel voro sins emellan bekanta. Sålunda
tillbragte han tidtals gärna sin afton
bland vänner i kaféet i souterrängen till
Grand hotell, den s. k. »Gropen», där
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
