Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur bokmarknaden - Av Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK HEDÉN
brott. Även den självsnöpning som
förekom i hennes kult kan fattas ej blott som
baksidan av en rasande sinnlighet utan
ock som ett utslag av fanatisk kyskhet.
Den uppfattning av gudarna och
gudasagorna som ligger bakom prof. Nilssons
framställning är alltigenom byggd på
självständig forskning och kritik. Därför giver
hans bok ej blott mycket nytt åt
lekmannen utan ock mycket av intresse för den
klassiske filologen. Som bevis på den
överraskande nya belysning, vari han kan
ställa en gammal myt, må hänvisas på
sagan om Danaiderna, Danaos’ döttrar, vilka
under bröllopsnatten dräpte sina dem
på-tvungna män och därför dömdes att i
underjorden bära vatten i ett såll. Det är
till kulten prof. Nilsson gått för att finna
en förklaring till denna myt. Man brukade
på döda ogifta kvinnors gravar ställa ett
kärl, ett vattenhämtningskärl, utan botten.
Därav sagan om de giftermålet föraktande
jungfrurnas fåfänga vattenbärning.
Mindre klar är prof. Nilssons tydning
av en annan känd underjordsmyt, den om
Sisyphos, som ständigt förgäves rullar en
stor sten uppför en klippa. Författaren
karakteriserar denna som »en typisk
iterationsmyt». Men något förut har han
förklarat iterationsmytens egenart ligga däri
att den låter brottslingen efter döden
upprepa den handling, som under jordelivet
gjorde honom till brottsling. Sisyphos’
brott hade emellertid, såvidt veterligt, intet
att göra med någon stenrullning.
Vid återberättandet av sagorna förfar
prof. Nilsson fullt vetenskapligt, angiver i
viktigare fall källorna och anför varianter.
Emellertid förvånar en detalj i hans
framställning av Perseus-sagan. Om av artighet
mot Tor Hedberg, vilken följt denna
sagoform i sitt allegoriska sagospel, eller av
något annat skäl, låter han Perseus förstena
det Andromeda hotande vidundret med
Medusas huvud. Detta är ju alls icke
något hjältedåd. Också låta alla äldre
litterära källor, både helleniska och latinska,
liksom alla bilder hjälten vinna segern i
ärlig strid. Först hos Lukianos, alltså på
ioo-talet e. Kr. förekommer
Medusahuvu-det i detta sammanhang, och att detta är
en nyhet framgår bäst därav att Lukianos
ej låter Perseus använda det vapnet
ensamt utan också ett ridderligare.
En bok vilken innehåller så mycket
Ti
nytt som Olyvtpen kan givetvis ej påräkna
instämmande i alla där uttalade åsikter.
Men just denna författarens oförvägenhet
att gå problemen in på livet, denna hans
villighet att dela med sig av sitt rika
vetande gör boken väckande, samtidigt som
den försiktighet, vilken kan skymtas bakom
de nya hypoteserna, gör den
förtroendeingivande. Emellertid blir den onekligen
något hårdsmält för dem, som ej äro
särdeles förtrogna med de klassiska sagorna.
Vissa partier komma nog att förefalla väl
snävt avfattade. Exempelvis framställningen
av den mykenska kulturens samband med
Trojasagan. Mykenska kulturen var ju
ohellenisk. Den var en bronsålderskultur,
medan hellenerna kommo med järnet. Nu
voro kämparna framför Troja icke klädda
i järn utan i brons — men ändå voro de
utan tvivel, såsom prof. Nilsson ock anser,
hellener. Säkerligen menar prof. Nilsson
att det vid hellenernas inträngande i de
mykenska kulturbygderna uppstått en
blandningskultur, i vilken de äldre elementen
övervägde, och att det är denna kultur
som speglas i de homeriska dikterna. Men
detta hade nog även i en populär bok som
Olympen behövt klargöras närmare.
Fullt överskådlig är bokens komposition
icke. Första delen handlar om gudarna,
andra delen om hjältesagorna. Emellertid
berättas stora partier ur hjältesagorna
redan i samband med gudarna, och på detta
sätt får läsaren helt oförmedlat göra
bekantskap med sagogestalter som ännu ej
ordentligt presenterats. Likaså borde nog
de små gudarna i regeln tagits för sig i
stället för i samband med de stora. Prof.
Nilsson visar sig fullt medveten om denna
sin framställnings bristfällighet, då han i
förordet talar om »en ledigare hand än
min». Han gör i själva verket
bristfälligheten större än den är. Ty hans språk är
särdeles klart, sakligt och rent. Vad man
därutöver kunnat önska är endast en fläkt
av skaldefantasi. Denna brist märkes dock
egentligen blott vid återgivandet av den
helleniska mytologien, ej vid skildringen
av de romerska och utländska gudar som
med prisvärd fullständighet medtagits. De
romerska gudarna hava ju intet som helst
med fantasi att skaffa, och de österländska
tala mera till känslan än till fantasin;
framställningen av de sistnämnda är
särdeles lyckad.
O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
