Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur bokmarknaden - Av Otto Cyrén - Två dikter. Av Stefan Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OTTO CYRÉN
sedlig och religiös uppfostran än vi kristna.
De leva långt mer efter sin lära, under
det de flesta kristna, frivilligt eller
ofrivilligt, ställa lära och leverne i motsats
till varandra. Om turkarnas morallära ej
i allt stämmer med vår, så äro de dock
fria från det infama hyckleri, som är så
dominerande i västerlandet och som på
sistone nästan kommit oss att förlora tron
på den kristna kulturens framtid. Vi måste
med handen på hjärtat förlåta turkarna
deras misstro för västerlandets rättsbegrepp,
som allt för ofta i praktiken ställt och ställa
likhetstecken mellan makt och rätt.
Även i Turkiet har tiden ilat framåt
med stormsteg. Man kände knappt igen
sig efter Balkankrigen och revolutionen,
åtminstone ej i huvudstaden, lättare ute på
landet. Har denna förändring varit till
nytta eller skada för folket? Jag tror
knappast för stärkande av den husliga
lyckan. Man får väl till sist uttrycka den
förhoppningen, att författarinnan med
snaraste kommer att giva ut sin i brev från
de senaste fyra årens vistelse i kalifens
huvudstad och på samma underhållande och
sympatiska sätt undervisa oss om livet och
utvecklingen, ej minst krigstidens inverkan
på emancipationen i den tyvärr alltför
europeiserade metropolen vid Gyllene
Hornet!
Otto Cyrén
TVÅ DIKTER
Av STEFAN JOHANSSON
OCH TANKARNA DE DRAGA...
Och tankarna de draga långt bort i fjärran land
för att söka vad jag aldrig kan nå,
och jag griper efter rosor med min skälvande hand,
men för rosor får jag vissnade strå.
Och människorna famla på sin dunkla ödesstråt
mot ett lyckosken, som långt bort de se,
och trånfullt ögat brinner, men i hjärtat bor det gråt,
och rosorna kan ingen mig ge. —
JAG SKALL EJ SJUNGA VISOR
Jag skall ej sjunga visor om hjärtevännen min,
den vackraste jag äger jag bär uti mitt sinn’,
och den sjunger i hjärtat alla dagar,
den sjunger i mitt hjärta, när våren strör sitt gull,
och än när hösten sörjer så tung och vemodsfull
i vinden, som i kronorna klagar.
Jag skall ej sjunga visor om hjärtevännen huld,
men i mitt hjärta glimmar ändock sångens klara guld
som rosorna på ängen om våren,
och som den sköna doften från fulla rosensnår
kring våra bästa minnen en doft, en glans det står
som blir klarare och högre genom åren.
512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
