Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Attisk gravkonst. Av Martin P:n Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATTISK GRAVKONS’!’
AVSKEDSSCEN. Typisk naiskosform.
Seden att bygga stora, monumentala
gravar levde kvar på andra håll. Därom
vittna de lykiska och kariska
gravbyggnaderna, som frän och med harpygraven mot
slutet av den arkaiska tiden spela en roll
i den grekiska konstens historia;
praktfullast äro det s. k. Nereidmonumentet
och den kariske fursten Maussollos’ grav
i Halikarnassos, som i det fjärde
århundradets konsthistoria intager samma
centrala plats som Parthenon i det femte.
Den har också fått giva sitt namn,
Mausoleum, åt alla monumentalgravar. I
Rom stå sådana ännu kvar i ruiner utmed
via Appia; Cæcilia Metellas och kejsar
Hadrianus’ grav (Castel S. Angelo) ha
varit stora och fasta nog att i
medeltiden förvandlas till fästningar.
De stora gravarna gåve ämne till ett
digert verk. De mindre och små lämna
arkeologien dess huvudsakliga material
under de perioder, som ej domineras av
den stora konsten. De monumentala
gravbyggnaderna äro furstegravar, —
utan betänkande inrangerar jag även de
stora romerska nobilitetsfamiljerna bland
furstarna. Men det är ej furstarna jag
här vill tala om utan ett folk, som blev
539
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
