Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Attisk gravkonst. Av Martin P:n Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATTISK GRAVKONS’!’
ARISTONAUTES’ GRAVVÅRD.
kullen, som egentligen bör ligga fritt,
måste inskränkas eller försvinna. Den
levde dock kvar åtminstone i bild. De
vita lekythernas framställningar från
dödskulten avbilda ofta en gravkulle
bakom den höga gravvården. Och de
tappra, som stupat i striden för
fäderneslandet, begrovos fortfarande på
gammalt vis under stora jordkullar, vilkas
yta vitmenades. Vårdarna omgåvo
kullens fot i en tät krets. Där kunde
athe-narna lära, vad deras segrar och
nederlag kostat dem av blomstrande
ungdomskraft.
År 1863 hände det, att en
sandåkare, då han skulle fylla sin kärra strax
utanför Dipylon, stötte på ett hugget
marmorblock. Det var toppen av den
högsta stelen pä Herakleoternas
gravplats, som längre fram skall
omnämnas, och det gav anledning till
upptäckten av den märkliga
begravningsplatsen. Under de tämligen
osystematiska utgrävningar, som därefter
företogos, dök det ena monumentet efter det
andra upp. Begravningsplatsen vid
Dipylon är det förnämsta och mest
bekanta exempel på grekisk gravkonst, ett
543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
