Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ellen Key. Av Emilia Fogelklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELLEN KEY
skarpt från varandra
»undantagsmänniskor» och »vanliga människor» — som
om inte »undantagsmänniskor» i regel
börjat med att vara mycket vanliga
människor, och som om icke »vanliga
människor» var för sig tycka sig
representera undantaget! Ellen Key gör sig
solidarisk endast med »den bästa
ungdomen i Sverige». Måste då ej varje
samhällsförbättrare just inför de
förvillade och förkomna mäkta en
samhörighet, större än andras, den samhörighet
som redan de gamla hinduerna gåvo
uttryck i sitt »Tatvam asi», detta är jag?
Som nu är, kommer boken nog att förbli
en överklassbok i ordets exklusivaste
mening.
Allt kommer ju an på vad man
lägger in i begreppet (erotisk) kärlek.
Ellen Key innesluter så mycket
andeinnehåll däri, att hon i en av sina
beskrivningar kallar den »trånaden efter den
människosjäl, som skall lösa vår egen ur
denna ensamhets smärta, som fordom
stillades av vilan i Gud, men nu söker
ro hos en like». Eller annorstädes: »Ju
större den själ är, som den erotiska
känsloböljan överströmmar, dess vissare
skälver denna bölja vid en högsta
stigning av evighetslängtan. Barnet är denna
längtans enda vissa svar» (Kärlekens
evolution). Här synes mig ligga en
ödesdiger förskjutning i begreppsplanet, i
alldeles omvänd riktning mot den man
möter hos Ellen Keys vantolkare. Ty
såsom moment i ett av författarinnan
fjärr-skådat lyckorike blir alstringens samliv
i och för sig och till skillnad från
annat överstrålat med, jag skulle vilja
påstå, metafysisk gloria. En annan värld
än den vi bristfyllda människor höra
till strålar här in, som eljest icke i Ellen
Keys förkunnelse. »Vilan i Gud» flyttar
hon hit, och med rätta, ty den borde
vara med överallt; och aldrig var den
väl så bannlyst från något som från den
erotiska lidelsens flämtande oro. Det
ödesdigra ordet är därför icke »vilan i
Gud», utan det fordom som utbyter den
mot ett framtida ersättningsvärde, i stället
för att åt den öppna ett nytt, orört
arbetsfält. Just därför att Ellen Keys
livsåskådning i övrigt håller sig så helt
härstädes (icke hinsides), förrycker hon själv
möjligheten till en djupare förståelse av
det nya i hennes erotiska förkunnelse.
Ty vad hon i grunden vill är helt
säkert icke att göra erotiken till religion,
utan att leda religion in också i erotiken.
Men som detta av andelivet i regel så
obeträdda missionsfält för mänsklig nöd,
rå hedendom, rovdjurs-, krypdjurs- och
blötdjursande, till sina evighets-, nej
»framtids»-möjligheter knappast förr
blivit så klart skådat, med så djup och
medveten kvinnoblick (och under så
mycket oförskyllt lidande genom råa
missförstånd) — så har just denna
mot-stridda förvissning om »generationens
helighet» i sig fått uppsuga Ellen Keys
djupaste patos och tonstarkaste
evighetsförnimmelse.
I jämförelse med den religiösa syn
för ny landvinning, som Ellen Key
vunnit i fråga om det i alla förhållanden
så ödesdigert ingripande erotiska livet, är
hennes övriga teoretiskt-religiösa
förkunnelse psykologiskt grund och i all sin vidd
trångsynt, kanske mest på grund av
hennes psykologiska avståndstagande från
allt vad dualism heter — något som
emellertid i kärlekslärans idealbilder blir
styrka, ej svaghet.
Höljande skal, nejsäganden och rester
av monistisk ortodoxi skymma ännu
Ellen Keys kärlekslära. Faktiskt omsatt
av de faktiska människorna, bleve den
i de flesta fall karrikerad: Vilken
ungdom anser inte sin flamma för »den stora
kärleken», och vad kan den väl sitta
inne med för mått på storheten i fråga?
Hela varelsen förnimmes ju tänd, och
571
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
