Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ellen Key. Av Emilia Fogelklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMILIA FOGELKLOU
naturlivets evighetsrop kan överväldiga
som andelivets. Ellen Key säger
visserligen: »Det är mindre de
tillfälligheter som skilja, än de som i otid förena,
man bör förbanna.» Men — där står
mycket annat också, sagt åt mognare
själar, som ynglingen eller flickan finner
passande för just deras trånande nu!
Tänk emellertid bort alla hämmande
anhopningar och alla dunkelheter och allt
det damm som rörts upp kring
kärleksläran: innerst i den är något på väg från
himlen, något som ej blott hör
framtiden, utan de, väl en gång varsnade,
evigt nödgande gudsbuden till!
Redan i Kvinnopsykologi och
kvinnlig logik ser Ellen Key faderlighetens
utveckling såsom en av modrens
främsta uppgifter. Och det synes mig som
om hennes eget moderssinne vid
förkunnelsen i den punkten blivit av djup
räckvidd; ty än flera torde de män än de
kvinnor vara, vilka av henne blivit
påverkade till en renare, djupare och mera
förandligad syn på hela det erotiska
samlivet, så att det från naturens eller
lustens eller pliktens eller askesens värld
blivit lyft upp i tillvaro också inom
fromhetens.
Vitalis Norström anade här dunkelt
ett värde i Ellen Keys förkunnelse. Ty
han karakteriserar dess positiva sida som
»ett genombrott inom känslosfàren av
en viss sida hos livet, som
kristendomen och den rådande moralen icke
kunna låta komma till sin rätt» (Ellen
Keys tredje rike).
När man ser på Ellen Keys svenska
föregångerska inom kvinnomedvetandets
värld, Fredrika Bremer, finner man ett
kompletterande samband mellan bådas
livssyn. Båda ha insett faran av »den
falska ödmjukheten, slaviskheten under
människornas dom», en bakgrund mot
vilken man måste se såväl Ellen Keys
självhävdelsekrav som »den ädla själv-
ständighet, den vila vid sig själv och
Gud», som enligt Fredrika Bremer är
villkoret för all högre utveckling och
sällhet. Som ett härligt »mysterium»,
ej som en smärta, ser Fredrika Bremer
den själens ensamhetsgåva, som i fråga
om det djupaste i hennes liv gör henne
»stor nog» att stå »allena med Gud».
Ellen Key har i sin lära på nytt lyft
den medvetna kvinnopersonligheten in i
släktlivet, i det uråldriga och dock
alltid nya område, där naturen först
danade moderssinne genom moderskap.
(Återigen torde den bremerska
huvudtonen behöva förstärkas, med Ellen Keys
inslag som sin nya bakgrund!)
»Det absoluta människoidealet» ter
sig för Ellen Key »icke såsom en ensam
man, icke heller såsom en ensam kvinna,
utan som en man och en kvinna, vilka
skola giva människorna en ny religion,
lycksalighetens». Detta yttrande,
förklarligt genom Ellen Keys religiösa
arbets-upptäckt på det erotiska livets marker,
motväges av ett annat, som når djupare
in: »All äkta religion är obetingat
enskild.»
Ellen Keys religion har så ofta
blivit mätt med allmänna schemata och
snarare summerats ihop ur vad hon icke
bekänner sig till (eller vad hon
misskänner), än ur det som verkligen är
hennes själs tro, rörelsen bakom alla
negerande eller bejakande ord. Det är
heller icke så lätt att lyssna fram den!
I somligt är den ren reaktion mot en
för henne livstömd religion, från vars
konkurs hon vill göra sig urarva. Efter
sitt genombrott betonar hon starkt
avståndet mellan kristendomen och sin egen
»individualistiska och anti-kristliga
religion». I sin teoretiska kritik av
»kristendomens» själsvärden skjuter hon över
målet, därför att hon tar »kristendom»
alldeles för mycket i klump, utan att se
de inflytanden och tillsatser som blivit
572
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
