Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Emil och Ellen Key. Far och dotter. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GURLI LINDER
sätter han in allt, och med den faller
han. Partiet följer honom så länge det
gäller att få bort indelningsverket, men
sviker honom sedan. De sista åren är Ellen
den enda av familjen som kommer med
honom upp till Stockholm. Hon blir hans
sekreterare, följer dag för dag hans arbete
och hans strider, och far och dotter växa
tillsammans som aldrig förr. När han
anförtror Ellen utgivningen av sina
Minnen, åberopar han, att hon delvis
med-upplevat det inre av det skedda och
kunnat bilda sig egna omdömen. Ellen Keys
hela livet bibehållna avsky för
partiväsendets kringskärande av tanke- och
handlingsfrihet, för det illvilliga misstolkandet
av motståndares både åsikter, vilja och
karaktär, för nidskriveriet i partipressen,
för samvetstubbningen för partiets skull,
hennes åsikt att »föreningar äro idéernas
gravar» m. m. d. är grundad på den under
faderns riksdagstid vunna erfarenheten,
som naturligtvis emellertid också givit
henne en mängd goda och ljusa minnen.
Det var en bruten man, men med
obruten heder, som år 1883 lämnade den
politiska vädjobanan. Priset på insatsen
hade varit dyrt. Det hade berövat
Emil Key »hans ungdomliga ljussyn att
varje människas rena uppsåt och varma
vilja att gagna skulle göra sig gällande
även hos den hätskaste antagonist», och
familjen det älskade Sundsholm. Dels
gick över hela Tjust en kris som
drabbade ett flertal av de gamla
herrgårdshemmen, dels hade husbondens öga
fattats alltför ofta, och under hans hemvaro
hade ro och väl även håg saknats att
fördjupa sig i alla de enskildheter varpå
det helas väl beror.
När Sophie Posse på det ståtliga
Björnö — där tolv vagnshästar stodo på
stall och »greven» alltid åkte efter
fyrspann, där aldrig annat än äkta silver
fick förekomma — på sitt bröllop
lovade att älska Emil Key i nöd och lust,
5
anade hon väl ej hur tungt skuggorna
skulle lägra sig över livets aftonväg.
Men aldrig slog hennes kärlek ut i
klarare låga, aldrig vittnade hon starkare
om den och om sin tacksamhet för all
njuten lycka än när det gamla hemmet
var upplöst och familjen flyttat till
Hälsingborg, där en anspråkslös
postmästar-syssla gav Emil Key en nödtorftig
utkomst.
»När jag svänger hem upp framför den
bruna Tolehultsgrinden», skriver Ellen Key i
ett brev daterat Hemma! annandag pingst
1877, »känner jag mig som en salig ande måste
känna framför paradisets port. Och om jag en
gång kommer att stå framför den, ber jag att
i förväg få veta om himlen har något
Sundsholm — annars vill jag inte dit!»
Man förstår att för den som så
älskat sin hemjord läkes aldrig
förlustsåret. Men det sista kapitlet i Minnena
ger en på samma gång gripande och
betagande bild av den kärlek som
knyter dem alla än fastare tillsammans.
Och huru lågt det än kan bli
vår yttre lyckas tak:
nog skola samfält, alla vi,
se kärleken gå rak.
skrev Emil Key den sista julen i det
gamla hemmet. Och kärleken gick rak
ända in i döden! Åtta år överlevde
Emil Key den älskade livsledsagerskan.
De sista åren, då både kropps- och
själskrafter voro brutna, vårdades han i Visby
hos den andra av sina tre älskade
döttrar, fru Ada Petterson. Och i hennes
hem sövdes hans starka, goda, ärliga ande
in i dödens ro nyårsaftonen 1892.
Allt vad jag velat i ungdomen vill
jag ännu, säger Ellen Key. Den viljan
hade fått sitt innehåll och sin riktning
i ett föräldrahem, som hon i ett brev
till sin mor skildrar så:
>Du vet vad det är för oss att hava
ägt det dyrbaraste hem, där vi aldrig
sett annat än lycka och renhet; där vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
