Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En liten svart höna. Novell av Ulla Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ULLA LINDER
kunde domaren intet annat göra än
frita Agust. Fastän alla
nämndemännen och domarn med trodde godt om
den ene och ondt om den andre av
de båda tvistande.
Det var ett hårdt slag för de båda
gamla i stugan, då de fingo veta
utgången av målet. Men värre ändå blev
det, när fjärdingsmannen en tid efteråt
kom med stämning till Nicklas för det
han på falsk angivelse stämt Agust till
tinget för tjuvnadsbrott.
Thilda, som brukade vara så glad
och nyt och rödkindad, klok och lugn
i alla livets skiften, Thilda började
blekna av och sjunka ihop. Arbeta
gjorde hon nu för två. så långt
krafterna räckte och mer ändå, ty gubben
hennes var som borta från allt. Han
bara satt med huvudet i händerna och
grubblade och tänkte, eller gick han
och vankade i la’gården och räknade
hönorna, om och om igen. Talade
han något, så var det bara om detta:
om Agust och att »han sett’en med
egna’ögons, om domaren, som han känt
sedan han var liten pojk och visste
var en god och gudfruktig människa,
om lagens arm, som skulle stödja och
värna den oskyldige, men straffa den
skyldige, och om sina sju hönor, som
utgjort ett lyckotal.
Thilda prövade alla gamla medel,
varmed hon förr i världen lyckats få
honom med sig från grubblerier och
dystra tankar till besinning, lugn och
resignation. Men ingenting ville nu
hjälpa. Hon stod maktlös inför den
olycka, som dragit in i deras stilla och
lyckliga lilla värld.
Ändtligen kom även utslaget i detta
andra mål.
Agust hade haft vittnen att
bestyrka sin anklagelse med.
Förestän-derskan hade till och med kunnat
omtala, att Nicklas försökt öyerfalla Agust
en gång då denne, försvarslös och intet
ondt anande, stod inne i köket och
rostade kaffe på spiseln.
Domaren satte straffet så lågt som
möjligt. Det blev böter, några
hundra kronor måste vandra från det gamla
parets lilla tunna sparbanksbok till
Högs-brotorparens ficka. Sedan hade
Nicklas dessutom alla rättegångskostnaderna.
Naturligtvis hade han ej — på tvistande,
envisa åbors sätt — varken i första
eller andra målet nöjt sig med
häradsrättens utslag utan gått till högre och
högsta rätt.
Nog hade mor Thilda sjunkit ihop,
magrat och åldrats, sedan detta elände
började. Men vad var det emot
stackars Nicklas.
Hans rynkiga gubbansikte hade
blivit så litet, ögonen hade sjunkit så
långt in i huvudet, gången hade blivit
så trött och lutande, att de, som inte
sett honom på en tid, knappt kunde
känna igen honom. Han hade nu helt
och hållet slutat upp att arbeta. Han
bar inte ens in en hink vatten eller en
korg ved åt gumman längre. Hönsen
existerade inte för honom, ja, det var,
som om mor Thilda inte heller existerat
för honom. Hela hans liv, alla hans
krafter togos av de grubblande
tankarna. Om han kunde se meningen
i allt detta, sammanhanget, betydelsen.
Det var bara det han ville!–
Häradshövdingen, som haft att döma
i de båda målen, var barnfödd där på
trakten och bebodde nu en vacker gård
ungefär en halv mil ifrån den lilla grå
stugan.
Nicklas hade tagit sig för, efter det
sista utslaget i sista målet, att varje
dag gå bort till Domaregården. Han
bad att få tala vid domaren och
började så dra alla sina gamla argument: om
det heliga sjutalet, om hans egna ögons
sannfärdiga vittnesmål och om lagens
594
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
