Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En liten svart höna. Novell av Ulla Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LITEN SVART HÖNA
arm, som skulle skydda och värna
sanning och rätt, men straffa lögnen och
det onda.
Han frågade inte längre efter den
svarta hönan, inte heller efter pengarna,
som rättegångarna kostat honom. Men
se detta, att sanningen inte skulle kunna
göra sig hörd och trodd, därpå
grubblade han dag och natt, natt och dag.
Den jordiska rättvisan var
anordnad och tillsatt av den himmelska.
Den jordiska rättvisan skulle förebilda,
företräda den himmelska. Då hau
nu blivit fälld av den jordiska rättvisan,
då han ej kunnat få dem att tro, vad
han med hjärta och mun bedyrade med
fingret på Guds heliga ord, hur skulle väl
då den himmelska kunna tillerkänna honom
ett rum bland de rättfärdiga och goda?
Det var ej blott för detta jordiska
liv han sökte rätt, det var hela hans
himmelska och andliga tillvaro det gällde.
Domaren var en godhjärtad och
rättvis man. Sedan barnaåren hade han
känt gubben Nicklas, och han var inom
sig övertygad om hans sannfärdighet i
den här hönsaftaren. Han plågades
övermåttan av allt detta.
Han hade försökt att förklara för
Nicklas, att lagen måste ha bevis, lagen
fick ej nöja sig med tro och
antaganden, det hjälpte ej att han personligen
trodde på Nicklas oskuld. Och han
hade bedt honom ej tänka på den här
saken mer. Men dessa medgivanden
gjorde gubben ännu mera förryckt.
Han — domaren — trodde på
honom, visste, att han hade rätt — och
ändå, ändå fällde han honom!
— — Skulle då Gud göra på samma
sätt?–
Inte skulle Gud då frikänna honom
från synderna? —
Syndfull var han, därpå hade han
många bevis. Men sin tro, sin kärlek
till Frälsaren, sin fromhet, sina goda
ödmjuka tankar och böner, allt detta
bar han inne i hjärtat, hade visat blott
i enrum med Gud. Inga vittnen hade
han, som kunde styrka, att han trodde
på bibeln, på Gud och Kristus.
Vem kunde vittna, att han dagligen
på sina bara knän bad Gud om
förlåtelse för synder och onda tankar och
om styrka i det goda och om tålamod.
När han ej lyckats skaffa sig rätt
i denna lilla jordiska sak, hur kunde
han tro annat, än att det var ute för
honom däruppe också? —
Det var den saken, han ville, att
häradshövdingen nu skulle hjälpa
honom att klara ut.
Det började ta på häradshövdingens
nerver detta.
Han började ligga sömnlös om
nätterna för denna sakens skull. Gubben
Nicklas’ avfallna gamla ansikte och
spörjande hungriga blick, lämnade
honom inte i fred varken dag eller natt
på detta sätt. Han kände, att det var
ej att hålla ut med längre.
Han bad gubben vänligt men
bestämt, sluta upp med sina besök. Ty
det hjälpte ej, att han lät jungfrun
säga, att han inte var hemma eller att
han inte hade tid med honom. Då
slog sig Nicklas bara helt lugnt ned
bredvid en stor, gammal ek, som växte
där på gårdsplanen. Med ryggen stödd
mot den tjocka stammen och till
hälften dold bakom den, höll han sedan en
envis och tålmodig uppsikt över stora
ingångsdörren. Häradshövdingen
började känna sig som en fånge i sitt
eget hus. Han kunde varken komma
ut eller in.
Ändtligen en dag brast tålamodet
fullständigt. Med stor stränghet sade
han till gubben Nicklas, att han fick
inte komma och söka honom mera.
Han ville inte se honom härborta. Han
595
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
