Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF RABENIUS
uttrycken för det slags andliga frigjordhet,
som stoltserande med lasten utdelar slängar
åt brack- och käringmoralen. Det är den
välkända Byronska gesten som den
furstlige skalden härmed ikläder sig.
• I ett flertal dikter märkas formella
svagheter, och uttrycket klickar understundom,
där man väntade stegring och
koncentration. Så i slutet av dikterna Svart och
vitt samt Kråkan. Den präktigt rytmerade
balladen Ryttaren lider under dunkel i
händelseförloppet. Bristande logisk balans i
den poetiska fraseringen är heller icke
sällsynt, så i reflexionsdikten Dröj. Några
påfallande litterära lån (Fröding, Karlfeldt)
komma slutligen på samlingens debetsida.
Dock, i de bästa dikterna är Prins
Wilhelms skaldeådra — väl icke djup —
men naturlig och klar. Så spinner
sångmön hans drömmar:
Jag är vinter och höst,
jag är sommar och vår,
en väckande röst;
en suck, som förgår;
ett blödande sår
i ett flämtande bröst,
en glittrande tår
av en sorg utan tröst.
Jag är glädje och ljus
i en stigande dag.
Jag är tystnad och brus
av ett hjärtas slag.
Med sin nya diktsamling Tystnadens
torn har Sten Selander befästat sin
ställning som en av den yngsta generationens
förnämsta svenska skalder. Hans verskonst
utvisar klara och fylliga grepp — någon
gång har man t. o. m. intrycket att
tekniken arbetar på egen hand utan
motsvarande erforderlig inspiration. I allmänhet
saknas dock icke ett bärigt stoff i den
spontant flytande versen. Tvärtom, ett livs
hårda strider tyckas här söka sin vila i
konstharmoni och den kämpande viljan
avspegla sig i bildklara idéer.
Den förnämsta dikten i samlingen är
Nureddin och Aladdin, vari skalden med
en rätt originell, i varje fall personlig
konst lyckats nygestalta den symbolik,
vartill de båda österländska sagofigurerna så
ofta tjänat. Det är plikt- och
lyckomoralen som skalden genom deras väsen och
ord låter bryta sig mot varandra; själv
bekänner han sig till den förra. Aladdin
har stulit Nureddins lampa, men först för-
tvivlad över trollskattens förlust tröstar denne
sig med medvetandet om all jordisk
lyckas tomhet, »skuggors gyckelspel», och
härdar hjärtat med sin stolta självförsakelse.
Det härdats i en avgrundshärd
att möta en fientlig värld
fast, som en näve knuten
i trots omkring ett svärd.
Med isigt lugn jag såg mig om.
Se, lampans makt var bruten,
och undrets timme kom.
Den stoiska heroismens sinnelag
återvänder i andra av Selander behandlade
motiv. I Runstenen förhärligas det tappra
hjältelivet pä bekostnad av stundens
njutningar.
Den hårda stenen,
det starka sinnet
allena äro
av evighet.
Kung Domalds död framställer offertanken
i ett slags religiös panteistisk drömton,
som svär mot motivets traditionella innehåll
men som äger partier av visionär glans.
Den moraliska väckelse, som följer av
sorgen över närstående människors död, är
temat i ett par dikter. En storstilad
liknelse finner man i följande strof:
Liksom de fjärran fjällen
dig synas mera nära
en klar och stilla afton,
då dagen brunnit ut,
så röjs hos dina kära,
när livet släckts i kvällen
allt stort, i dagens solsken
du aldrig såg förut.
I samlingen ingå några tidsdikter, stämda
i tonen av Selanders etiska idealism.
Sveriges fega hållning inför det finska
inbördeskriget ihågkommer han med ett
utmanande harmkväde. Även mot tidens simpla
krämarpack riktar han en kraftig satir,
medan han utopiskt drömmer om den äkta
bondestammens återuppståndelse.
Selander lyckas också med visans
enklare stråkföring, såsom i följande lilla
melodi:
Himlen är alltför blå,
solen ger aldrig fred!
■ Mörkret skall också med,
regnet skall strömma ned,
innan den sådd vi så
gulnar som mogen säd.
Andra visor äro mattare i uttrycket, även
om man icke kan frånkänna dem den Se-
612
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
