Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF RABENIUS
Ut på vågornas salta öken 1
Västan viner god och hård.
Bortom lättande östertöcken
hägrar Miklagård.
Thunmans sångarlynne för honom till
de resande studenternas, de glada
musikanternas, »de goda löskerkarlarnas» grupp.
Vandringsglädjen och äventyrshågen ligger
honom i blodet; sjungande drar han fram
på gångstig och dikesren; han gästar gillet
på gården och uppstämmer en serenad
utanför jungfruburen, om han ej äntrar
den och rövar den sköna med sig. I
glammande studentlag trivs han — den förste
och siste vid bålen, men han är
naturbarnet i kretsen och kransar bägaren med
daggfriska blommor.
Vad som till sist bör framhållas är att
naturtonen hos Thunman icke framspringer
i något vårdslöst föredrag utan tvärtom är
instämd i en artistiskt tuktad stil, på
samma gång målande och musikalisk. Hans
mångsidiga konstnärliga begåvning —
Thunman är som bekant en framstående
målare, därjämte musikamatör — kommer
hans poesi till godo. Frasens figuration och
rytmens linje utvisa hos honom mången gång
ett medvetet konstnärligt syfte.
Ursprunglig som han är till rot och kärna, har
han naturligen icke kunnat undgå
påverkningar. Man märker var han har sina
fränder och vänner inom den äldre
litteraturen — Karlfeldt, Runeberg i främsta
rummet. Men hans störste läromästare är
naturen, och därför är han också en äkta
och ursprunglig skald. Det är lätt att
peka på Thunmans begränsning — vilken
konstnär har icke en gräns satt för sin
uttrycksförmåga? — men det är icke lätt
att finna någon så stark och hel inom sitt
givna mått. För mig ha Olof Thunmans
dikter varit till källfrisk poetisk njutning.
Dan Andersson är en hittills föga
uppmärksammad skald, som emellertid
förtjänade flera lyssnare. Hans Svarta
ballader är en diktsamling av eget slag, som
icke får glömmas i tidens poetiska krönika.
Det är den vilda och groteska folkliga
romantiken som givit anslag och färg åt
dessa ballader. Deras hjältar äro stigmän,
trashankar och fattigstuhjon, som i sin
brottslighet och förkommenhet ha en
demonisk själ och som utgjuta sitt trots och
kvidan i gnisslande toner. Skumma, blod-
stänkta visioner av nödlidandes och
syndares ångest bölja genom de långdraget
flämtande stroferna, vari själva versen
slänger som klutar kring de eländas skepnad.
Stycken, som kunna framhållas, äro
Tiggar-stinas middagssång och Kvarnsången, i
vilken sistnämnda hela människolivet males
och trasas i en virvel av förtvivlans rusiga
ord. Det är ett slags makaber häxlyrik
dansande på en folklig spelmans vilda stråke.
Härjade hjärtans moraliska vända målas
också i dikten med apokalypisk
anstrykning. Sönderrivna i sitt inre, bevara ännu
skalden och hans hjältar evighetsgnistan,
som ligger i tron på en slutlig försoning
och frälsning. I den dunkellysande dikten
Purgatorium kastar skalden en blick
bortom dödens land:
Och korsets herre regerade där
med sin vithets lågande hand,
hans klädnad lyste var syndare väg
i sol över paradisstrand.
Och min mördaredräkt för en vårens fläkt
i trasor revs och föll ned
och konungen lyfte sin härlighets hand
och sade stilla: bed!
Och jag bad och såg upp mot en värld av ljus
med ögon utan skuld,
och en eldslåga ren genom rymden ven,
och jag brann i en sky av guld.
Och en grav blev grävd på en blommande äng,
åt min aska byggdes ett hus,
och min kropp brann ut och jag vart fri,
och försvann i ett hav av ljus.
Skaldens hetsade inbillning och brokiga
grotesker lämna understundom rum för
vekare toner; rena stråkdrag från
vildmarkens poesi ljuda exempelvis i Syner, vari
de vackra lapskt klingande namnen sätta
in sitt ljudvärde i versen.
Hon är rank som Hajsnas granar,
och som vågorna i Slomlam
gungande är hennes gång.
Hennes bröst har bäckens oro,
alla skumma skogars dunkel
skälver vekt i hennes sång.
Vit är hennes väg av solen
över bergen genom blommor,
genom ris på ljungröd hed.
Hett går hennes bröst av längtan,
gamla vilda vilsna visor
stiga vekt därur, när solen
bakom Mattnas kam går ner.
I Dan Anderssons ballader spåras
ingivelse och poetisk känsla av ett dunkelt,
614
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
