Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF RABENIUS
diga expressivitet framträder å andra sidan
i de flesta dikterna. Hjältarna måste
avgjort räknas till den bästa litterära konst,
vartill kriget givit väckelse i Sverige.
En av de yngre skalderna, som fäst
blickarna vid sig i dagspressen, är Erik
Blomberg, som nu utgivit sin andra
samling Människan och guden. Han äger
på ett märkbart sätt grundförutsättningen
för poetiskt skapande, nämligen originalitet,
även om denna icke synes vara av det
djärva och kraftiga slaget. Som sin
världsåskådning frambär skalden en immanent
idealism; han betraktar människan som
ett väsen, vilket i sitt inre bär en gud
och med sin sedliga vilja och sitt
skön-hetsskapande verk utformar hans bild i
historien och livet. I den djurhamn, i
vilken människan reser sig från jordens
töcken, ser han gudens blick tindra. Gåtor
och mörker omge vår väg, men vi fullfölja
ändå ett högre okänt syfte.
Snart nalkas döden.
I mörkret skimrar som en törnekrona
det stora livets
olösta gåta.
Du lärt att längta, lida och försona.
Din mun kan le och dina ögon gråta.
Du är en människa,
ty i ditt hjärta bär du
en gud.
Dessa verser kunna också tjäna som
exempel på den reliefartade stil, skalden
med förkärlek använder. Den svarar mot
den intellektuella karaktär, som hans poesi
äger och som ofta framträder med en ren
och sval verkan. I några dikter blir
emellertid den åsyftade effekten för tvär
och hela föredraget litet för språngartat.
Somliga dikter ha en rikare lyrisk
färgläggning, så den extatiskt brinnande
Tristans död.
Nu bryter jag bröstets galler,
brist sönder, mitt hjärtas sår!
Ett guldregn från solen faller,
ett regn av gyllene hår.
De andra lyriska parafraserna Job
och Gulliver äro mindre lyckade, den
senare därför att skildringen icke alls passar
till den Swiftska idéramen. Med nya grepp
och toucher söker skalden fånga vissa
naturimpressioner; så t. ex. återger han i
Vårskymning ett landskap med träd, skådat
med barnafantasiens blick. Med finhet är
en annan skymningsmålning utförd:
Grenarna sjunka och tröttna att bära,
glida och famnas och sluta sig nära.
Lever jag, längtar jag, dör jag helt stilla?
Har jag gjort godt eller har jag gjort illa?
Intet jag vet — jag är regnet, som blänker,
mullen, som drömmer och diktar och tänker.
Erik Blomberg har känsla för den
förpliktande högheten i skaldekallet; man
hoppas, att han måtte visa sig det alltmera värdig.
Gunnar Mascoll Silfverstolpe visar
ett temperament och en karaktär, i mycket
besläktade rned Blombergs. Han förefaller
dock eldigare och spänstigare med en
snabbare rytm i sina känslorörelser. Hans
form är fläckfriare än skaldebroderns men
i gengäld mindre originell. Hans strofer
äro emellertid lätt och smäckert byggda
som strålvalv. Man får i Silfverstolpes
lyrik ett starkt intryck av ljus, ljuset i
naturen såväl som ljuset som symbol för
andliga värden. En juvenil heroism av
grekiskt tycke framspringer, väpnad med
glimmande lyra och båge, i dikterna. Den
mest betydande dikten i samlingen är den
i år i Ord och Bild införda Bröderna,
skriven på lediga och svingande anapester,
vari skalden jämför hjälten och konstnären
och räcker den förre kransen. Han
tänker i detta fall som Talis Qualis, för vilken
Akilles var större är Homeros. Den ene
av bröderna har, då han kämpat för
fädernejorden, levat handlingens liv i ögonblicket,
medan den andre varit försjunken i enslig
kontemplation och vigt sitt verk åt
eftervärlden.
En för Silfverstolpe betecknande dikt
är det lilla genrestycket I
antikvitetshandeln, där han bland bohaget och
lyxföremålen finner en gammal krigarvärja,
som ännu blixtrar under sin rost. Skalden
har en djup känsla för sitt fädernehem och
sina barndomsnejder, vari han har sin rot:
En flock av hus, ett stycke jord,
där några minnen glöda,
och det ger liv åt böckers ord
och kraft åt dagens möda.
I en dikt skildrar han den stund, då
han plötsligt — midt under leken — kände
poesins ådra slå fram i sitt bröst och med
ens såg världen i ett nytt sken. Med fin
616
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
