- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguåttonde årgången. 1919 /
620

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Lutherstudier. Av Emil Liedgren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EMIL LIEDGREN

Luther, det som ensamt ger honom enhet
och möjliggör en överblick av hans
oerhörda mått, det är givetvis hans tro, den
gudomliga besatthet, den fixa idé, som är
hans tro. Därifrån tar Paasche sin
utgångspunkt, visar dess uppkomst som en
visserligen på flere sätt förberedd, men
dock alldeles opåräknad, överväldigande
och saliggörande uppenbarelse och
utvecklar dess omvälvande teologiska
konsekvenser: utsöndrandet och klarläggandet av
»evangelium» som Skriftens väsentliga
innehåll och bekämpandet och förkastandet av
alla förmenta frälsningsmetoder och
månghundraåriga myndigheter, som bortskymde
den nådige Guden. Utifrån tron skall allt
i Luthers verk förklaras, således även hans
ställning till Bibeln och kyrkoläran. För
Paasche blir tron såsom tillit det primära
i Luthers reformatoriska erfarenhet, och
emedan han återfinner denna tro i
Romar-brevet, blir detta för honom »det
allra-renaste evangelium». Så betonas med
mindre vanlig styrka, att tron för Luther
ytterst vilar på personlig uppenbarelse,
ehuru denna ju alltid tänkes förmedlad
genom Bibeln, varifrån den hämtar sitt
korrektiv, och alltid visar fram mot Kristus.
När han i Worms tillfrågades, om
sanningen var uppenbarad för honom,
eftersom han icke ville ta hänsyn till andras
auktoritet, tvekade han ett ögonblick.
Så sade han med fast stämma: Est mihi
revelatum (Den är uppenbarad för mig).

Allra mäktigast framstår kanske i
Paasches bok trons gudomliga besatthet i
en seen från Worms, icke från själva det
berömda riksdagssamrnanträdet utan från de
enskilda förhandlingarna efteråt: scenen i

Luthers härbärge, då d:r Cochlæus
försöker beveka honom till återkallelse först
genom att åberopa fjärde laterankonciliets
sjuttio ärkebiskopar, fyrahundra biskopar,
åttahundra abboter och priorer, och sedan
(då Luther härtill blott svarat, att man
icke fick akta på mänsklig auktoritet)
genom att vädja till den godhjärtade d:r
Martins ömhet för Melankton: »Tar du
ingen hänsyn till dig själv, så se dock till,
att du inte drar Filip, det gudomliga
geniet, med dig i fördärvet I» Det
argumentet grep Luther ända till tårar. Men
det rubbade honom icke. Tron hade för
starkt grepp i honom. Den var lika fast,
när han stod inför offentligheten, inför
kejsare och riksdag, som när han enskilt
mötte sina motståndare och bearbetades
av dem med påtaglig välvilja och
uppriktigt själavårdsbekymmer.

Så kortfattad Paasches teckning av
Luthergestalten än är, ger den ovanligt
mycket både av stoff och synpunkter. Det
är något av visionär kännedom i
framställningen: man skymtar verkligen dessa
»ohyggligt blixtrande» ögon, som påminde en
samtida betraktare om Kristian Tyranns.
Därtill kommer en säregen ungdomlig
friskhet i stilen, en viss ursprunglighet, som
icke låter karakterisera sig med gängse
prydnadsord. Åt var och en, som vill få
en kort, på en gång lättläst och
sakkunnig vägledning i den väldiga vulkaniska
värld, som heter Martin Luther, kan Paasches
bok på det livligaste anbefallas. Och blir
blott intresset väckt, torde läsaren sedan
gärna fördjupa bekantskapen med tillhjälp
av Söderbloms arbete.

620

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1919/0676.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free