Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Signe Hebbes minnen. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLAS FÅHRÆUS
Utan att som Mallas anteckningar
skvallra om en dag för dag fortsatt
självspegling eller som Anna Geete i det
ändlösa utspinna en märklig mans historiskt
givna stämningar, har Signe Hebbe mera
anspråkslöst meddelat några spridda
intryck ur en rik och skiftande levnad.
Alltför stor artist i sin egen konst för
att vilja spela dilettant i en annan — har
Signe Hebbe, ehuru en utmärkt brevstilist,
föredragit att icke själv fatta pennan. I
fri berättarform har hon i stället dikterat
sina minnen för en med smak och takt
utrustad medarbetare, fru Dixelius-Brettner.
Och hon har i samband därmed till
redaktrisens förfogande ställt några delvis
högst intressanta brev, vidare åtskilliga
poetiska impromptun samt porträtt jämte
teckningar, mestadels av humoristisk art,
som under årens lopp samlat sig i det
Hebbeska familjearkivet.
Vid utförandet av detta sitt grannlaga
uppdrag har fru Dixelius icke vågat
försöket att ord för ord följa berättarinnans
färgrikt skiftande och i hög grad
personliga stil. Risken att falla ur en så
spirituell ton har befunnits alltför stor. Och
läsaren får därför nöja sig med en mindre
livlig men mera sammanhängande
omskrivning av de olika episodernas förlopp.
Det är i närmaste överensstämmelse
med Signe Hebbes trohet gentemot alla
sitt hjärtas förbindelser som den tidigare
delen av dessa minnen format sig till en
skildring av hennes mor, den på sin tid
mer än nu bekanta sagoförfattarinnan fru
Vendela Hebbe.
Med trollkraften av sitt blida väsen
hade den vackra prästdottern från Småland,
som av Tegnér liknades vid »en midnatt
kring en rosengårds, i sin blygsamma
salong samlat flera av vår litteraturs
stormän, enkannerligen Tegnér och Almqvist,
och det är i några brev till Växjöbiskopen
som hon i memoarerna bäst tecknar sitt
eget kynne.
De tidigare av dessa äro hållna i en
på samma gång dotterligt vördnadsfull och
lätt lekande ton. Under inflytande av
inträffade olyckor övergå de efter hand till
en stilla klagan över oblidheten i ett öde,
som drivit hennes man i landsflykt och
henne själv att innestängd i en mörk
Stockholmsvåning kämpa dag och natt igenom
med översättningar för att skaffa dagligt
bröd åt sin övergivna familj.
Dessa brev med deras drömmande
sagoton föra oss långt bort från vår larmande
tid tillbaka liksom till tystnaden av en
småländsk urskog, ur vars djup ett
själfullt öga speglar på en gång himlaranden
och naturens hemliga liv. Ej under om
det svalkade två av vår diktnings
själv-plågande heroer att, lutade över den
spegeln, andas — Tegnér sina av fru
Vendela icke besvarade svärmerier —
Almquist sina på hinsidan om godt och ondt
umheimlich trevande sofismer och
paradoxer.
Som en illustration meddelas i detta
sammanhang en av fru Vendelas syster
ritad profilteckning av biskopen, som i
memoarerna far betyget att vara likare
föremålet än någon annan känd avbildning.
Och onekligen företer denna teckning med
den flammande snilleblicken, den
finspet-sade, liksom till ett kvickt infall
framspringande näsan och den av Eros’ saft
överlupna Yaunläppen en helt annan
fysio-nomisk vederhäftighet än den krulliga
skaldeschablon, som från Tegnérs samlade
skrifter flyttat över i Schücks och
Warburgs litteraturhistoria.
Den senare delen av minnena för oss
in på Signe Hebbes egen barndom och
ungdom och bjuder på flera roande och
intressanta episoder. Så berättas om den
i mamelucker utstyrda flickans obetvingliga
lust att på gatan spela låghalt för att som
ett annat applåd-nummer ådraga sig de
förbigåendes medlidsamma uppmärksamhet.
Och vidare förtäljes om en som död
upphittad och i fickan stoppad småfågel samt
om Signe Hebbes i sammanhang med
fyndets oförutsedda förruttnelse inträffade
första anfall av melankoli.
Längre fram redogöres för hennes
första steg på tonkonstens område; vidare om
fru Vendelas och familjens resa till Berlin,
där Signe Hebbe hör Jenny Lind med en
översvinnelig beundran, som icke skämmer
humorn i en pennteckning, som bevarar
minnet av Jennys avskedsnigning för
ber-linerpubliken. Och ytterligare meddelas
om Signe Hebbes därpå följande utbildning
för Paris’ förnämsta lärare i sång och plastik.
För att rätt förstå hennes konstnärliga
utveckling bör man emellertid påminna sig
åtskilliga inslag av utländskt blod i den
622
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
