Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Freskobilderna i Lo Scavo Gargiulo nära Pompei. Av Cecilia Wærn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C E C I LI
skimrande dräkter blicka ut emot en.
Detta skulle man ha unnat Viktor
Rydberg att se. Men huru kunna dessa,
frågar man sig, ha något gemensamt
med »arkitekturstilen», som egentligen
gick ut på, enligt handböckerna och de
många urblekta exemplen i Pompei, att
i fresko måla en vägg på väggen?
Svaret lämnas delvis av villan i
Bosco-reale, en tid tillhörig Publius Fannius
Si-nistore, upptäckt för omkr. 20 år se’n,
nu åter försvunnen (igenskottad), sedan
freskerna av ägaren sålts, men utförligt
beskriven av F. Barnabei i en präktig
och rikt illustrerad monografi.
Som bekant (det står i alla
handböckerna!) rörde sig denna stil gärna
med arkitektoniska motiv, vilka skilde
sig från dem som förekomma i de
senare mera bekanta lekfulla och
fantastiska stilarna därigenom att de hade vissa
förebilder i verkligheten. Det säger ju
också själve Vitruvius i sitt roliga
konservativa utfall mot de senare
fånighe-terna, som (i Choisys utmärkta
översättning) anbefalles åt alla oförskräckta unga
nyhetssträvares uppmärksamhet. — Dessa
nya moder, säger han bl. a., ha fått
ett sådant herravälde över sinnena, att
vissa konstdomare t. o. m. vilja anklaga
den stränga konsten för sterilitet. Men
hur kan då ett vassrör verkligen bära
ett tak eller en kandelaber, det som
annars står på en fronton, eller en smal
stjälk, så spröd och böjlig, en sittande
statyett; hur kan det ur samma rot och
samma smala stjälk växa upp än
blommor, än statyetter avskurna på midten?
— Varpå han med tillfredsställelse
berättar anekdoten om målarn Apollonius
som ’med elegant hand’ målat
skenografiska bilder med kolonner, tak, frontoner
m. m. om vartannat, som allmänt
beundrades, tills den stränge Likinios
uppträdde och fick dem utdömda.
För övrigt bör det icke förbigås att
WÆRN
Vitruvius, som skrev under det andra
årtiondet före vår tideräkning, också
talar om »des frontispices de scènes du
genre tragique ou comique ou satyrique»
— (enl. Choisy) om landskap, heliga
lundar, hjordar med herdar— och t. o. m.
om stora målningar framställande, i en
bakgrund av landskap, gudafigurer,
sägner, det trojanska kriget, Ulysses’
vandringar — men allt »efter verkliga ämnen,
nu fördömda av ett orättvist mod».
Så långt Vitruvius i stark
förkortning om denna s. k. andra
pompejanskromerska dekorationsstil, vars bäst kända
exponent hittills varit Livias lilla fina
hus på Palatinen.
Den moderna konstforskningen söker
överallt gärna förebilder. Som
förebilder för dessa väggar på väggen har man
framdragit vissa granna halvöppna
pelarhallar eller festsalar, vilka, enligt
förmodan, skulle ha förekommit i
Alexandria eller Roma. Funnos sådana
verkligen, måste de ha varit över all
beskrivning ståtliga, både i anläggning och
utsmyckning. Så i den vägg som från
Fannii villa hittat väg till museet i
Napoli, där man över en elegant
gesims-hylla med »vackra saker» skymtar dels
flikar blå himmel, dels kolonnaderna och
det rika bjälktaket av en storståtlig
peristyl. Väggens midt upptages här av
en praktfull dörr med rik inramning. I
Livias hus finns det en härlig vit vägg
— den med »den gula frisen» med
landskapsbilder — smyckad till fest med rika
fruktgirlander. Här i Livias hus
förekommer också kanske den vackraste av
de kända kompositionerna, där det midt
på väggfältet ståtar en figurframställning
i monumental inramning. Ibland blickar
man i stället genom ett fönster rätt ut i
en helig lund. Andra liknande
vägganordningar förekomma i Fannii villa, allt,
utan tvivel, med en viss anslutning till
verkligheten, som helt säkert har mycket
626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
