Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Måleri som bakgrund till musik. Apropå en afton i Idun. Av Georg Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG PAULI
språngbräde för fantasin. (Att »Necken»
slutligen blev utspelt och kom till
Nationalmuseum är en särskild historia.
Samma duk kan icke i all evighet göra
tjänst i ett målarhem.)
Ser jag på det särskilda fallet
Mendelssohn—Edv. Bergh var måleriets motiv
vida mer passionerat än oktettens.
Violoncell och brumbasar storma — mest i
förgrunden, men ganska mycket även i
luft och horisont, och det hela hade en
djupare ton. — Likafullt! Där fanns en
överensstämmelse; icke blott förekomsten
i den Berghska duken av både scherzi,
pizzicati, en del bestämda stråkdrag (den
musiktekniska termen undflyr mig i
ögonblicket) o. s. v. utan framförallt mellan
lynnet hos den som utfört målningen
och musikkompositörens. Liksom
Mendelssohn var Bergh en harmonisk och väl
avbalanserad natur, som icke lät förleda
sig ens i upprörda motiv till
obehärskade uttryck. Hans levnadsbana från
notarie i hovrätten till professorsämbetet
i Akademien var relativt lugn och fri
från sargande konflikter. Han målar
därför sitt smålandsmotiv, som
framställer ett stycke obändig natur med
upprörda element — den molnfyllda himlen
och det skummande vattenfallet —, med
en sinnesro som står i frapperande
motsats till de ofta brutala linjekorsningarna.
Varje minsta lilla bit av duken är
soignerad, tuktad, väluppfostrad.
Dock! Svensken blir aldrig så lugn
som dansken; svensken är alltid en
smula estradmålare — vilket naturligtvis
inte är menat som vore han
»concert-målare». — Under lugnet pyr och
vibrerar. Granska hur han behandlar
oljefärgssubstansen ! Dansken lyckas släta ut
denna även i lidelsefulla ögonblick; han
målar, som en kamrat (Liljefors) mycket
riktigt anmärkte, som om han samtidigt
åte smörgås, vilken han sätter ifrån sig
och åter biter en munsbit i medan han
arbetar. Så gjorde han åtminstone förr;
kanske det nya seklet har kommit med
nya vanor.
Vid sidan av den stora målningen
var som ovan blivit nämnt en annan duk
— en helt liten — att skåda. Några
björkar mot sommarhimlen, en liten visa
vid sidan av en oktett. I denna var
målarens sångröst vid disposition. Även
ett musikaliskt öra hade kanske nöje att
höra målaren gnola denna lilla stump,
eller kanske det träffar bättre om jag
skriver kvittra. Någon vacker eller
melodisk röst, man säger, hade aldrig Edv.
Bergh, och i hans större dukar blir den
stundom skrovlig eller på annat sätt icke
behaglig. — Vad som emellertid
förlänar dessa hans verk ett lyriskt behag
är linjeverkän, och vad som gör att de
passa, som fallet blev vid Iduns
novembermöte, till fond åt musik, är att han
komponerar, bygger, avslutar. Och detta
senare har i sin ordning verkat att för
modernare uppfattning Edv. Berghs konst
börjat få ett bestämt försteg framför en
senare konstriktning. Vad vi minst av
allt känna oss tilltalade utav är att
måleriet nöjer sig med illuderande »klipp»
ur naturen, såsom hos impressionisterna
— de renodlade nämligen (Monet, Sisley
och Skolan, isynnerhet Skolan). Dessa
»klipp» där man nöjde sig att öppna
fönstret och kopieran vad som
händelsevis fick rum inom spröjsarna.
Man må ha aldrig så vacker röst,
aldrig så god sångmetod, aldrig så
»konstnärlig» uppfattning o. s. v. — ett
konstverk blir aldrig ett konstverk utan
komposition, utan balans, utan över- och
underordning — med början, midt och
slut. En impressionistduk är en
visstump eller kanske blott en bit av en
vis-stump. Den kan fägna vårt öra och
sätta oss i stämning — men den
skänker icke den höga konstnjutning som
endast alstras av det färdigbyggda verket,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
