Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Nyare dansk konst. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kl a s F ot, hr ætt s
ett löfte och en befrielse. Och än i dag
utgör i själva verket denna präktiga
livsvarma staty det fundament, på vilket den
moderna danska bildhuggarkonsten vilar.
Som nästan alltid hos Kai Nielsen
är hennes ställning förbunden med ett
jämviktsproblem. Lutande starkt över
åt den vänstra sidan och med lårbenen
knipande sig fast om den råa
marmorsockeln, återhämtar hon halvt sin
jämvikt genom att pressa huvudet mot högra
skuldran.
Men kan hon hålla denna jämvikt
länge? Det är en ögonblicksfråga, vars
spänning ökar det impressionistiska livet
hos denna äkta danska Venus.
Om den övriga skulpturen på
utställningen är icke så mycket att säga.
Allvar och kraft visar Svend Rathsacks
Adam, som även om den utgår från
klassiska motiv förråder en sann inspiration.
Mindre tilltalar johannes Bjergs
danserska, som tyckes förstorad från ett
mindre format. Handleder och vrister,
hals och midja verka förvuxna ur sitt
organiska sammanhang. En behaglig
ehuru något plattfotad Venus visar
Einar Utzon-Frank, medan Jean
Gauguin behandlar ytterhuden så fint, som
vore den slipad av yrsanden i en ökenvind.
Vända vi oss till sist till de primitivas
sal, så förefaller det som om den sunda
konservatism, den danska konsten under
ett sekel ådagalagt, då den med
framgång tillbakavisat alla utifrån kommande,
med folklynnet oförenliga element, nu
skulle ha förlorat sin motståndskraft.
Den nya rörelsen har varit alltför
våldsam, alltför omfattande, liksom den haft
alltför djupt liggande orsaker, för att
icke anarkin i konsten skulle nedsopa
även ett så segt bålverk som den
danska traditionen. Av allt att döma synes
vår tids konstnärliga ungdom vara ute
på jakt efter ett nytt formideal, en ny
smakens syntes, som vore bred nog för att
omfatta lika väl österns som västerns —
både ekvatorns och de tempererade
zonernas — kort sagt en alla rasers
skönhetsuppfattning inbegripande modern stil.
Först häri finna vi nyckeln till den
eljest obegripliga återgången till
negerplastik och tatueringskonst, som tagit
vid där den nyvunna bekantskapen med
Kinas och Indiens konst redan förlorat
sin första spännkraft. Den uppgift, som
tiden mera på känn famlande än med
en klart beräknad avsikt förelagt sig, är
sålunda omätlig och mera omfattande än
vid någon föregående konstrevolution.
I dansk konst kan man betrakta
Willumsen som en förelöpare till denna nya
rörelse, ungefär som Munch visat sig vara
det i Norge. Redan 1892 skapade han
sitt Jotunheim, som är ett rent kubistiskt
experiment, vilket i tiden torde haft ett
direkt inflytande även på Munthes
ar-kaiserande stil. Men om man i
Willumsen erkänner en mästare, som vet vad
han vågar och vill, så söker man i den
nyare primitiva skolan förgäves efter
någon målmedveten talang.
Själva kubismen med dess
matematik, betraktad i samma ljus som
kontrapunktiska övningar för en musikalisk
komposition, ligger icke lika väl för
dansken som för fransosen eller spanjoren.
I saknad av den rätta rytmiska gadden
predisponerar detta misch-masch av
kungar och grevinnor, tvättkannor och
kommoder, modeller och liggsoffor mera till
sjösjuka än skönhetsnjutning. Och en
låtsad nonchalans döljer icke
förlägenheten hos en harlekin, vars skramla gått
i lås.
Emellertid visar ett landskap med en
bro av oluf Rude god färg- och
planverkan. Fredrik den syvendes möte med
grevinnan Danner av Jais Nielsen gör ett
nog så humoristiskt intryck. Och Karl
Larsens trappa, vars räcke vrider sig
i futuristisk medkänsla med en uppsti-
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
