Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En gåta. Af Georg von Rosen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geo r g von Rosen
ingen hört af honom, men då man visste
att han i dagarna hade, mer än vanligt,
brådtom med afslutandet och
inpackningen af en del försenade arbeten af
gamle Thorvaldsen, som sjelf var för
redan längesedan hemflyttad till
Danmark, var der ingen som oroade sig
öfver hans dröjsmål. Och ganska riktigt,
efter omkring en timmas tid trädde han
in och helsades med hurrarop; men
han besvarade knappast helsningen, satte
sig tyst ned på sin vanliga plats och
såg blek och »kuriös» ut, hvilket,
gifvetvis, gaf anledning till allehanda
intresserade och närgångna frågor: om han
vore kär, pank eller »syg i maven»! —
Han drog dock knappt märkbart på
smilbandet, slog bara ifrån sig och
menade att han ingenting ville säga
eftersom han kände oss och visste perfekt
att vi inte skulle göra annat än skratta
ut honom. Deraf nya anlopp
naturligtvis och fortsatta protester, till dess
att han, slutligen tröttnande, gaf med
sig och ropade:
— Nå, om ni ändtligen lofva att
hålla er anständiga och inte grina, så
skall jag väl tala om för er det verkligt
underliga som händt mig! — Som
bekant håller jag fortfarande på med
uppdraget att i gubbens verkstad hugga
färdig en del saker som man, skam till
sägande, inte hunnit med sedan hans
afresa, fastän han nu varit borta i öfver
två år; alltså ett brådskande arbete, för
hvilket jag måst leja tre man till hjelp,
och som det idag varit särskildt travlt,
ha vi hållit i ända till bortåt en timme
efter Ave Maria, hvarefter jag, sedan de
andre gått, stängde ytterdörrn och begaf
mig hit. Men då jag hunnit fram till
spanska trappan, märkte jag, att jag
glömt qvar en sak, som jag skulle ha
med mig, hvarför jag vände om. —
Knappt var jag kommen in i yttre
ateliera, der vi packa in färdighuggna
arbeten och som ju är, genom det stora
förhänget, skilj d från det egentliga
arbetsrummet, hörde jag, till min stora
förundran, att någon stod därinnanför,
huggande i marmor; jag hörde alldeles
tydligt hammarens små torra slag emot
mejseln och hur stenflisorna föllo ned
mot hvarandra på golfvet. Och då det,
som ni minnas, redan en gång händt, att
en arbetare blifvit öfverbevisad om att
ha gömt sig om qvällen i ateliera för
att under natten, vid ljussken, kopiera
en liten figur af Thorvaldsen, den han
sedan sålt som original, tänkte jag straxt,
förstås, att jag återigen hade att göra
med en sådan där fifikus, hvarför jag
beredde mig till att gripa honom »in
flagranti». Alltså smög jag mig fram
på tå, fattade tag i den stora fördragna
gardinen och ryckte den med ett enda
drag tillbaka så långt som ringarna löpte,
öfvertygad om att i samma stund
befinna mig »bec à bec» med gynnaren;
men döm om min häpnad då, tvertom,
icke en varelse syntes till och intet ljud
förnams! — Naturligtvis trodde jag först
att min man krupit in i något gömsle
och började derför efterspaningar i
hvarenda vrå af ateliera, ransakade skåp,
packlårar och gipstunnor, tittade under bord
och till och med stolar,sökte bakom hvarje
plint och kavalett, allt lika förgäfves.
Slutligen blef det mig uppenbart, att
jag måste ha misstagit mig, hört galet
eller varit utsatt för något slags
hallucination, hvarför ingenting vidare vore
att göra än att resignera och åter ge
mig af. •— Jag drog följaktligen ånyo
för gardinen och ämnade just öppna
dörren till gatan, då jag plötsligen åter
förnam samma oförklarliga knackningar,
fastän denna gång en smula svagare.
-— Ja, ni få gerna titulera mig kruka,
men jag kan icke annat än tillstå att
det kändes kusligt; skymningen hade
fallit på, utanför var dödstyst och desto
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
