Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L aur in
sen om henne att hon »de seshautes pensées
et de ses importantes occupations descend
si humainement dans le plaisir de nos
spectacles et ne dédaigne de rire de cette
mëme bouche, dont Elle prie si bien Dieu.»
I Sverige, där L’école des femmes gavs
först 1738, har den hetat Quinnoskolan,
Den enfaldiga Agnes, Den listiga
enfaldigheten, Fruntimmersskolan och sist
Äktenskapsskolan. Då den nu med det senaste
namnet uppfördes på Dramatiska teatern,
var stycket mycket förtjänstfullt överflyttat
till svenskan av vår nu förnämste
dramatiker Tor Hedberg. Vilken vila — utan
ringaste spår av sömnighet — erfar man
ej, då man ser ett dylikt skådespel! Vilket
pius utgör icke ålderns patina och den
stilisering, som därigenom uppkommer, vida
skild från alla sorts försök till det
arkai-serande och den sökta stilisering, som nu
rekommenderas, särskilt av sådana, som
med fullt fog tycka att deras pjäser se
litet tomma och obetydliga ut och som
nödtorftigt vilja försöka hjälpa upp dem.
Det franska behaget tittar fram, naivt och
friskt, mellan ordens sirlighet. Det är som
såge man ett gammalt
i6oo-tals-koppar-stick; en doft av historia och stil slår emot
oss. Och en njutning till blir att i en pjäs
som Äktenskapsskolan känna, hur fransk
den är ända in i hjärteroten, både då det
gäller allvar och sättet att skämta, både
klokheten, tvetydigheterna, världsvisdomen
och det psykologiska intresset. Även själva
problemställningen. Så t. ex. debatten om
det eventuella hanrej-skapet. Vad det s. k.
»mot de Moliére» — cocu — angår, hade
den store författaren tack vare sin unga
oroliga hustru personliga och smärtsamma
erfarenheter inom området. Hur många
tusen franska romaner, noveller och pjäser
ha ej sin rot i de frågor, som behandlas
i Äktenskapsskolan. Och med vilken takt,
vilken elegans, trots ali frispråkighet,
behandlas ej dessa ömtåligheter. Man måste
småle, då man tänker sig en stockholmsk
salong på 1660-talet, klargörande dessa
invecklade spörsmål. Det är tvånget att
säga allt på ett passande sätt som i sin
svårighet framkallat konstnärliga värden, en
urbanitet i samma väg ungefär som den
man finner hos Ovidius, som ju också i
sin Ars amandi gett skämtsamma och
eleganta lektioner i kärlekens konst. Men
här i Äktenskapsskolan tillkommer det el-
jes så ofranska och man kan tillägga
oklassiska psykologiska intresset för den snälla
unga flickan. Det var ju i Grekland, Rom
och även Frankrike mest äktenskapsbrottet
och hetärerna som litterärt intresserade.
De båda huvudrollerna hade lyckade
representanter. Att påpeka herr Personnes
förträfflighet, särskilt i Molière-roller, är
något så onödigt som att »bära ugglor till
Atén», vilket lär ha varit det onödigaste
man kunnat företaga sig under antiken.
Hans Arnolphe hade pregnans och
auktoritet, var kort sagt en konstnärlig skapelse.
Måhända skulle jag velat att, då det
började gå upp för den kärlekskranke att han
var löjlig och att han ändå icke kunde
slita sig lös från sin förtrollerska, några
uttryck av starkare förtvivlan hade kommit
in i tonen. Med denna roll firade den
utmärkte konstnären sina fyllda sjuttio år
och gav ett nytt exempel på den vitalitet
och den artistiska energi, som vi hoppas
skall i ännu många år glädja och
uppfriska oss, då de stråla från denna
betydande svenska kulturkraft. Agnes—fru Stina
Hedberg har ej ofta lyckats så bra som
i denna svåra roll. Hon fick fram den
rätta oskulden och såg ut att vara en
riktig ung flicka, både utanpå och inuti,
skrämd av Arnolphes häftighet men ändå
ej något våp. En liten underton av triumt
saknades dock. Man skulle ha känt, att
hon, hur än den förälskade förmyndaren
levde och skrek, dock hade upptäckt med
sin dubbla klarsynthet av kvinna och
fransyska, att hon ledde rytande mäns hjärtan
som vattubäckar.
Under de tre korta höstmånaderna
oktober, november, december har Dramatiska
teatern kommit med skådespel av Moliére,
Shakespeare och Sofokles. Äktenskapsskolan
och Köpmannen i Venedig ha varit alldeles
ovanligt väl framförda, och man får hoppas,
att både kritiken och publiken under sitt
obligata anmärkande på allt, som både sker
och icke sker på vår första scen, lagt
märke till detta. Som Prügelknabe är
Kungl. Dramatiska teatern nästan sämre
ställd än Kungl. Maj:t. Statsministern
är nog inte fullt så känd som teaterchefen,
och den förre får smäll, hur han än varit,
liksom pojken blott om lördagarna, under
det att teaterchefen, hur han än uppför sig,
får detta alla veckans dagar.
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
