Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laiirin
Fot, F. Flodin.
John Ericssorl.
annorlunda var de två något
operamässiga jättekandelabrarna, som förekommo i
den tablå där skrinen valdes. De voro litet
omöjliga som alster av renässansens
konstindustri.
Guldhårig, vitbarmad och tjockhalsad
som en Palma Vecchio-typ avtecknade sig
den fagra Portia—fru Signe Kolthoff mot
purpurdraperierna. Hon var glad, yster
och kärleksfull utan falska tonfall, något
som måtte vara mycket svårt. I
domstolsscenen, där vi i alla fall få fasthålla, att
illusionen är omöjlig, och där vi häpna över
att doge och rådsherrar, för att icke tala
om de äkta männen, låta dra sig vid näsan
på ett sätt, som icke ens sagans och
teaterns urgamla traditioner kunna få oss att
begripa, och där den lätt igenkända
kvinnliga rösten nödgar åtminstone mig att endast
ha litterärt nöje av det hela, har hon att
uttala de sköna orden:
Men nåden, den är över spirans makt,
den har sin tron i körningarnas hjärtan,
en bild utav gudomligheten själv,
och hon sade dem rörande med sin
vackra röst.
Bland de övriga — de voro bra mest
allesamman — fäste jag mig särskilt vid
Lancelot Gobbo, Shylocks betjänt. Herr
Ivar Nilsson har något av det robusta,
tokroliga, i själva urgrunden sittande goda
humöret, som är nödvändigt för en
renässansens gyckelbock som Lancelot. Hans
tirader skulle kunna bli alldeles omöjliga,
nästan enerverande, om de ej framfördes
på rätta sättet. Men nu ha hans scener
en friskhet, som nästan kan komma oss
att förstå, hur tacksam publiken bör ha
varit på urpremiären vid Themsen för denna
typ. Och man tycker sig höra de kraftiga
cheers sir Francis Drakes matroser
upphävde, då de sågo Lancelots bocksprång.
I sin helhet var Köpmannen i Venedig
en festföreställning i detta ords egentliga
mening och något av det bästa vi på
senare tider sett på Stockholms teatrar.
Varför föll Konung Oidipus så
fullkomligt till marken, att skådespelet ej upplevde
mer än några få ordinarie
aftonföreställningar? Visserligen var måhända ej spelet
så som man hade önskat. För fjärde eller
femte gången i dessa teaterartiklar upprepar
jag, att den i min tro riktiga Oidipustypen,
d. v. s. för modern publik, skapats av
Mounet-Sully. Men detta var ej det
väsentliga. Kärnpunkten ligger naturligtvis i att
endast det lilla litterära fåtalet kan alis
begripa något av det hela. Några klassiskt
bildade, några doktorer och lektorer, damer
yngre och äldre, som se på bildning som
på något, vilket fordrar ihållande knog och
mödosam nötknäckning, ej något som man
anses ha sedan man är konfirmerad och
är av överklass, gå och se på en sådan
pjäs, om de också kanske tycka det vore
bättre att ha den förlagd till kl. 7—q
förmiddagen. Somliga lärda avråda från
att läsa II decamerone, om man ej kan
göra det på grundspråket. Då det gäller
Oidipus är man litet hyggligare, och fordrar
ej, att man skall se den på grekiska i Aten.
Detta stycke, som skrevs strax efter den
tid, då bronsåldern upphörde i
Skandinavien, är i alla fall en härligt formad frukt
på den grekiska odlingens träd. Det
ansågs av Aristoteles vara höjdpunkten av
grekisk dramatik. Vi få ej avfärda det
med att det är en pjäs, där det går illa
för folk, som icke tror på spågummor och
skrock, och att lokaste är en snäll
människa, som upplever den olyckan att bli
sin egen svärmor. Att hennes man i första
äktenskapet mördades, därför att han ej,
som religionen bjöd, tog livet av sin gosse,
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
