Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Stockholms musikliv. Höstsäsongen 1919. En krönika med randglosor. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
William S ey mer
Ebon Strandin som Fenella
i Den Stumma.
Som ett sorgligt faktum må emellertid den
dåliga publikfrekvensen konstateras, och till
detta torde i hög grad den nya tidens
uppfinning — nöjesskatten — som även
de väsentligt höjda biljettpriserna ha
bidragit. Publiken har nu vändt sin håg till
biografen och åser hellre en märklig
kulturföreteelse som Chaplin eller Fairbanks
än den åhör tonkonstens exekverande eller
skapande storheter. De konserter, som
sålunda samlat fulla hus, äro lätt räknade.
Publikens kulturella nivå sjunker undan för
undan, och det är problematiskt om man
får uppleva en omkastning i detta
förhållande.
Operan ingick i den nya säsongen med
delvis reorganiserad ledning och nya
metoder. Den nye operachefen,
häradshövding Riben, har med avseende å repertoar
och rollbesättning hyllat formeln variatio
delectat, han har därjämte ådagalagt energi
ifråga om ett snabbt framförande av
novi-teter och syntes hysa stort intresse för in-
hemsk operakonst. Alltså egenskaper, som
äro i hög grad berömvärda. Kan han nu
också energiskt genomdriva sina idéer (vid
sin sida borde han ha ett konstnärligt,
objektivt seende råd) och gå fri från
eventuella kotteriinflytelser, torde operan gå en
lycklig framtid till mötes.
Som första nyhet för säsongen upplevde
Kurt Atterbergs 2-akts opera Härvard
Harpolekare sin premiär. Komponisten
bär redan ett aktat namn som symfoniker
och har på detta gebit gått från klarhet
till klarhet; hans naturromantiska, i tidigare
svenska och danska romantici (Hallén,
Gade) bottnande musik står Sibelius mycket
nära och har på senare tider tangerat
isynnerhet Rangström men även nyryssar och
nyfransmän, och ur denna eklekticism tyckes
mer och mer en egen stil arbeta sig fram,
vars förnämsta kriterium är formell fasthet,
trotsigt utpräglad rytmik och ungdomligt
käckt temperament. Över hans musik vilar
städse ett visst nordiskt drag. Som
musikdramatiker äger han otvetydiga anlag, —
något som redan hans symfoniska verk
ställvis läto ana, — men kan ännu icke
på detta område nå upp till symfonikerns
nivå. »Härvard Harpolekare» rymmer
mycket stark och skön musik, såsom den
käcka ouvertyren, första aktens granna
kör-fuga, andra aktens episoder med Törd
lagmans berättelse, Harvards stormsång och
duett med Härdis; tonflödet bär (trots den
modärna dräkten) en viss nordisk prägel.
Atterberg har i sitt musikdramatiska verk
avstått från ledmotivstekniken, hans
mo-tiviska utveckling vilar på symfonisk
grundval och tager liten hänsyn till det
psykologiska. Över den skimrande,
stålblän-kande och effektfulla orkesterbrokaden stiger
och faller sångstämman än i kraftfulla
retoriska strofer i Rangströms stil, än i lyriskt
smältande linjer, — parlandot har mera
sparsamt utnyttjats. Som sin egen
textförfattare lyckades komponisten däremot
icke. Själva uppslaget till handlingen —
hur hedningen Härvard vid sin hemkomst
finner sin barndoms älskade Härdis vigd
till nunna, hur han trots svårigheter lyckas
rycka henne ur kyrkans klor och fly från
fängelsetornet — tyder på en viss fantasi,
men uppslaget har icke genomarbetats, en
del moment verka föga logiskt övertygande,
och textbehandlingen är valhändt. En
komponist borde i ett fall som detta ha
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
