Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Stockholms musikliv. Höstsäsongen 1919. En krönika med randglosor. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
}■¥ illium S ey m e r
norrman, som har ett härligt
belcantomate-rial med påtaglig lätthet för höjden och
sinnligt smältande klang; däremot verkade
hans sceniska aktion i debutrollen som
Linkerton (Butterfly) skäligen ointelligent.
—• På spinnsidan gav Greta Söderman
som ChoCho-San och Leonora
(Trubaduren) fullgoda bevis för sin höga
rangställning som sångerska. Hon äger icke
blott en silverklar, ljus och fyllig sopran
av sällsynt charm utan även ett hurtigt
scentemperament.
Operans symfonikonserter började
lovande för att sluta i bekvämlighetens och
slentrianmässighetens tecken. — Den »extra»
konsert, som inledde säsongen, hade
uteslutande svenska verk på sitt program, —
därav tre noviteter. En Pianokonsert
f-moll av Gustaf Heintze (organist i Maria
kyrka och skapare av finstämd pianomusik)
intresserade genom fast formbyggnad och
originella harmoniska infall. Den
långsamma satsens subtila och målande
naturstämning stannade bäst i minnet. Mer
modern men därför ingalunda originell
verkade den »Suite Orientale», som hade
en av de yngsta tonsättarna, Viking Dahl,
till upphovsman. Den rörde sig motiviskt
som harmoniskt på den Debussyanska
allmänningen — en sjuka som man får
hoppas tiden skall böta. För övrigt tydde
den på färgsinne och instrumental
kunnighet. Adolf Wiklunds förut hörda
orkesterdikt »Sommarnatt och soluppgång»
hävdade däremot sin ställning som ett
originellt och av djup känsla och naturkärlek
genomandat tonpoem. Avslutningen på
konserten bildade Natanael Bergs
Violinkonsert, — en komposition i stil med
komponistens Pezzo Sinfonico och
Pianokvintett. Melodiskt anslående, optimistisk
musik, förträffligt skriven för
soloinstrumentet och kvickt instrumenterad vann den
en avgjord publikframgång. Som solister
uppträdde Gösta Jahn och Julius Ruthström. Den
förre ådagalade i den för soloinstrumentet
tacksamtskrivnapianostämman en viss driven
teknik, som dock stundtals svek i
passagespelet; större framgång hade violinisten,
vars nobla och tekniskt säkra spel i
violinkonserten stämplade honom som en
konstnär av rang. — Operans ordinarie
första och andra symfonikonserter gingo
som ovan nämnts i traditionens tecken.
Medan den första bjöd på Mozart, Men-
50"
†
Fot. F, Flodin.
K. A. Rib en.
på betonandet av den nyckfulla backfischen
än på ladyn. — Julia Claussen gladde sin
publik genom några uppträdanden i
»Carmen» och »Trubaduren», mest fängslade
hon som den Sevillanska gitanan, vars
mellan indolens och otyglad lidelse
oscillerande känsloliv och impulsiva väsen hon
väl förstod att tolka; ömsom dårande,
ömsom hemsk och frånstötande smälte hennes
sceniska aktion samman med röstens mörka
cellotimbre och skänkte så åhöraren ett
bestående intryck.
För övrigt har operan haft en
generalmönstring av sitt tenormaterial. Nya
namn ha inregisterats i den tenorala
falangen, främst Martin Öhman. Han äger
en välskolad, lyriskt klangfager röst och
har dessutom givit prov på ett i de flesta
fall temperamentsfullt och intelligent
genomfört åtbördsspel. Den nonchalanta,
förträffligt porträtterade landtliga
Don-Juanstypen i »På Sicilien» minnes man med
nöje, därjämte har han med framgång
utfört Canios, Masaniellos och Fra Diavolos
partier. — Gustaf Rodin hör också till de
nyare; ursprungligen dyrkare av
Terpsicho-res konst (f. d. medlem av baletten) har
han nu helt övergått till det vokala
gebitet, och lät vid sitt första framträdande
som Canio åhöraren konstatera
förekomsten av en kraftig tenor med goda
utvecklingsmöjligheter. — Numro tre i den nya
tenorskaran heter Alfred Johansen, en ung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
