Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Stockholms musikliv. Höstsäsongen 1919. En krönika med randglosor. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
William S ey mer
Ferene von Ve c s ey.
med framgång, och en hans landsman,
Sandor Laszlo, visade sig vara en driven
pianist av släktet »de bättre».
Violinkonserterna ha duggat som ett
dagsregn —• dock icke på hälleberget.
Violinisterna liknade varandra därutinnan,
att de alla ägde samma mer eller mindre
briljanta teknik samt i de flesta fall
musikaliska smak och samma outsägligt uttröskade
program. Ferene von Vecsey visar för
varje gång att han kan räknas till
kontinentens främste — en tysk musikkritiker
har icke utan skäl kallat honom för
Joachims arvtagare —, och hans fenomenala,
finslipade teknik och kultiverade uppfattning
jäva icke detta omdöme. — Henri
Mar-teau, förkämpen för Berwald och Sjögren
utomlands, har gästat Stockholm efter
många års bortvaro under kriget och gav,
förutom ett par egna konserter, även en
serie Beethovenaftnar tillsammans med
Wilhelm Stenhammar, varvid han nu som förr
lade publiken för sina fötter. Särskilt
Mozart och Beethoven äga i honom en ömsint
och djupt förstående apostel. — Ibolyka
Gyarfas är en av de många ungerska
violinisterna, och liksom de kan hon sitt
handtverk perfekt, utan att därför kunna
räknas som någon storhet. — Mindre
överdängare i teknik men så mycket mera
käck och temperamentsfull i spelet visade
Steffi Koschate sig vara; hon kunde dess-
utom uppvisa ett intressant program. —
Så till slut Issay Mitnitzky, -— mycket
berömd, mycket virtuos och mycket
ledsam.
Cellon som konserterande instrument
är ingen alldaglig företeelse. Arnold Földesy
handterade detta instrument med en teknik,
som gränsade till det otroliga och
stundtals presterade rena violinistfärdigheter,
hans mörka, undersköna ton klingade fast
och aldrig skorrande.
Också för utländska sångartister har
Stockholm visat sig vara ett Eldorado.
Claire Dux gav över ett halvt dussin
konserter för slutsåld salong, och ständigt
utövade hon samma tjuskraft med sin
glänsande, smidiga stämma (sköna smorzandin
bl. a.) och genomintelligenta föredrag. —
Var Claire Dux divan, så var Cally Monrad
kvinnan. Hur underbart själfullt och
levande klingar icke denna röst, trots det
den första frosten lagt en tunn hinna över
dess högsommarfägring. Om man kan tala
om en stämmas indiansommar, så vore det
här. Denna förtjusande norska Solveig
har i sin själ en sol gömd, vars dagrar
rösten speglar, ända från arlasolens
glittrande spel till aftonrodnadens drömska
skimmer. — Av de manliga sångarna äro
att nämna en baryton, Joseph Schwarz,
och en tenor, Walther Kirchhoff. Bägge
äro ansedda och aktade operasångare i
Tyskland, och det hade därför haft sitt
intresse att få lära känna dem från scenen.
Som det nu var fick man nöja sig med
att konstatera deras förtjänster på
konsertestraden. Den förre besitter en lyrisk
baryton, smidig och väl egaliserad, den
senare åter är hjältetenoren med en röst
stålglimmande som en klinga och fylld av
stor och solig sångarglädje. — Vår egen
romanssångare, Harald Falkman, gav tvenne
konserter med stilfulla, intressanta program
och dokumenterade sig som en i rask
utveckling stadd sångare, vars egenartat
kärva röst påminner om Wüllner i
föredraget, men därför inte saknar lyrisk charm.
Utförandet är intelligent och ypperligt
karakteriserande. Vid den andra konserten
framfördes »Kung Eriks visor» (manuskript)
av Algot Haqvinius. De visade tecken på
en viss personlig stil, nordiskt betonade
och stämningsfulla till innehållet.
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
