- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugunionde årgången. 1920 /
56

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Några blad ur Rysslands andliga historia. Inledning till studiet av Dostojevskij. Av John Gustavson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

John Gustavson

kyrkofädernas spekulation och livssyn.
Innerst är ortodoxin ingenting annat än det
fjärde århundradets stelnade
hellenskt-öster-ländska kristendom, sådan denna formats
av Klemens, Origenes och Athanasios.

Om det intima sambandet med
hellenskösterländsk inriktning och anda vittnar
högt den gudsuppfattning, ortodoxin
alltjämt bekänner sig till. Ortodoxins liksom
nyplatonismens uppfattning av Guds
väsen är outrerat objektivistisk. Gud fattas
som ett vilande färdigt objekt, såsom det
inom sig slutna oföränderliga Varat.
Driven av den plastiskt-ästetiskt inriktade
hellenska andans övertygelse om att det
oföränderliga och inom sig vilande är
innehållsrikare och värdefullare än det
föränderliga och sig utvecklande, och
fullföljande det eftersokratiska antika
tänkandets strävan att gripa och ändgiltigt
fastställa det högsta goda, vilket på äkta
hellenskt sätt fattas såsom ett yttre
transcendent objekt, efter vilket vi ha att rätta vårt
tänkande och liv, proklamerar ortodoxin
det oföränderliga Varat såsom
fullkomlig-heternas fullkomlighet. Vår frälsning och
salighet ligger i att bliva delaktiga av det
eviga Varats, över ali föränderlighet, ali
längtan, ali strävan upphävda ro och
be-hovslöshet. Det enda nödvändiga är att
med blicken fascinerad av det evigas
strålande ljus bryta upp från föränderlighetens
och dödens värld för att, utan att låta sig
hejda av något och utan att se sig om,
söka hinna fram till kontemplationens
toppar, där allt jag- och världsmedvetande
dränkes i strålglansen från det eviga Varats
sol. Ovanför kontemplationens toppar
reser sig i ensligt majestät extasens tinne.
Hunnen dit avlägger själen allt jordiskt
och egenartat, stiger midt in i Varats
strålfloden, omslutes därav och drunknar helt
däri.

Den ortodoxa fromheten är till hela
sin syftning uppåtriktad. Det högsta är
för den att slockna och gå under i Varats
strålhav. Världen och medmänniskorna
svinna utom synhåll. Död och värdelös
ligger världen djupt under den frommes
fötter. Måhända når ännu ett dovt sorl
därnereifrån upp till hans öra. Men han
lyssnar ej därtill. Det är djävulen som
vill locka honom ned från hans upphöjda
ställning.

För denna inriktning, som finner, att

endast i kontemplationen och extasen går
vår sanna bestämmelse i uppfyllelse, ligger
det uronda i döden och förgängelsen.
Döden, förgängelsen och ändligheten
förnimmas här såsom något i högsta grad
oroande och skrämmande. Med skräck och
ångest stirrar man oavlåtligt in i
ändlighetens gåta. Här anklinga de österländska
och senantika emanationssystemen enligt
vilka det ändliga är ett försvagat och
fördunklat utflöde av det rena fullkomliga
Varat eller ock, såsom för platonismen,
frukten av ett stort metafysiskt fall.
Ändligheten förnimmes inom ortodoxin liksom
inom nyplatonismen och gnosticismen som
det som icke borde vara.

Inom de västerländska kristna kyrkorna
är det icke döden utan synden som är
det centralt förvirrande och skrämmande.
Döden uppfattas här som en följd av
synden. Genom att övervinna synden
övervinna vi döden. Därför är det här icke
frälsning från döden utan frälsning från
synden som man först och främst söker
och trängtar efter.

För ortodoxin åter med dess
senhelle-niskt-österländska känsla av att ändligheten
är det uronda, är synden en följd av
döden. Synden vidlåder med nödvändighet
förgängelsens och ändlighetens värld.
Synden sitter vid tidsexistensens rot. Det är
tidsexistensen som sådan som är syndig.
Här äro vi inne på de vägar, som den
senhellenska och gnostiska spekulationen
vandrade. Synden är ett med materien,
ändligheten och sinnligheten.

Från den västerländska kristendomens
synpunkt är det onda något andligt: en
viljebeskaffenhet, och ej, liksom för ortodox
och nyplatonsk uppfattning, en
naturbeskaffenhet, som med nödvändighet vidlåder
vår ändliga natur. För västerländsk
uppfattning bli kärlekslösheten och högmodet
de stora dödssynderna. Kärlekslösheten
och högmodet innebära nämligen, att
människan isolerar sig från den gudomliga
levande kärleksviljan, söker ställa sig på sig
själv och gör sig själv till centrum. Denna
syn på synden sammanhänger intimt med
att den västerländska kristendomen
tenderar mot att i Gud se icke det orörliga
be-hovslösa inom sig slutna Varat, utan en
levande, skapande kärleksvilja, vars
salighet ligger i att böja sig ned till det svaga
och förtappade för att lyfta upp detta.

56

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1920/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free