Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Några blad ur Rysslands andliga historia. Inledning till studiet av Dostojevskij. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några blad tir Rysslands andliga historia
För västerländsk livskänsla är det högsta
icke att helt förlora sig i det gudomliga.
Den är icke endast uppåtblickande, såsom
den ortodoxa, utan på en gång upp- och
nedåtblickande. Vi skola blicka upp till
Gud för att därur hämta kraft och styrka,
men denna kraft skola vi enligt
västerländsk kristen uppfattning använda för att
forma världen till överensstämmelse med
den gudomliga kärleksviljan. Det högsta
är här icke den dådlösa vilan i Gud —
Gud är ju själv ej ett orörligt vara utan
levande verksam kärlek -— och
naturligtvis ej heller gudsförgäten strävan för rent
inomvärldsliga mål. Den västerländska
kristendomen rör sig mot ett ideal, där i en
och samma akt förenas den fullkomligaste
ro i och genom Gud och den högsta
aktivitet i förhållande till världen. Passivitet
i förhållande till Gud och aktivitet i
förhållande till världen förknippas i detta
ideal till en oupplöslig enhet. Det
förknippande bandet är den levande kärleken.
För västerländsk kristendom står det fast,
att vi icke kunna älska Gud utan att även
älska världen och människorna. Den
uppåtblickande kärleken till Gud, genom vilken
vi sugas in i och bäras av den
gudomliga kärleksviljan, och den nedåtblickande
aktiva kärleken till världen, som vill forma
denna till Guds rike, äro blott olika sidor
av en och samma akt. Världen försvinner
icke för oss, utan då vi glida in i den
gudomliga kärleksviljan, som icke förnekar
utan bejakar mångfalden och
personligheten, bäras vi av dess ström åter ned i
världen. För västerländsk _ inriktning är
Gud nämligen först och främst den av nåd
och kärlek överflödande kraftkällan, ur
vilken styrka och aktivitet flödar över till
oss.
Den ortodoxa inriktningen är en helt
annan. För ortodox livskänsla är Gud icke
bejakelsen, utan den absoluta förnekelsen
av mångfalden och personligheten.
Ändligheten är något alltigenom
negativt. Omnis determinatio est negatio, för
att tala med österländingen Spinoza. Gud
är här icke den skapande nedåtriktade
kärleksviljan, utan det stela inom sig slutna
Varat, för vilket kärleken innerst är något
främmande. I ensligt och isigt majestät
står Gud helt avskild och främmande för
människorna. Med antiken tenderar
ortodoxin att fatta Guds väsen såsom främ-
mande för kärleken. Kärleken ansåg
antiken framspringa ur brist och
ofullkomlighet. Den är det ändligas och
bristfälligas längtan efter det fullkomliga Varat,
efter den förlorade mångfaldslösa enheten.
Gud — det fullkomliga Varat — älskar
icke. Kärleken är nämligen för denna
livssyn till sin syftning alltigenom uppåtriktad
och uppåtblickande; aldrig nedåtriktad.
Den går från det ändliga till det oändliga,
men aldrig tvärtom.
Denna syn på kärlekens väsen lever
ock inom ortodoxin.
Den levande mångfalden och
personligheten bejakande kärleken fattas här
ingalunda som det högsta av värden utan
snarare som ett ondt, som ett hinder, som
fjättrar oss vid ändlighetens värld och
hindrar oss att nå fram till det fullkomliga
Varat och bliva delaktiga av dess stela
odödlighet. Saligheten ligger icke i den fria
personliga kärleken, utan i den affektlösa
kontemplationen och den
personlighetsmedvetandet upphävande extasen. Ortodoxins
salighetsideal är egoistiskt och
individualistiskt. I förgrunden står här den av det
överjordiska ljusets härlighet bländade
eremiten — en frände till senantikens
ensamme vise — som sliter sig lös från allt
jordiskt och med blicken oavlåtligt fäst på
det orörliga, i fjärran vinkande målet
andlöst och utan att låta sig hejda av något
rusar framåt för att i det fullkomliga
Va-rats sköte rädda sig undan dödens och
förgängelsens fruktansvärda varulv. Döden
är honom i hälarna. leke kan han väl då
tänka på sina medlöpare. Må var och en
se till att han icke faller och oskadd
hinner fram till odödlighetens rike!
Det var i gestalt av ett
odödlighetsmysterium, som för senantikens av
dödsängslan pinade folk uppenbarade en
säkrare väg till odödlighet än de övriga
mysteriekulterna, kristendomen först vann insteg
i det romerska riket.
Inom ortodoxin har kristendomen
alltjämt bevarat mycket av denna sin
karaktär. Därom vittnar bl. a. ortodoxins
sakramentsuppfattning. Särskilt nattvarden är
inom den ortodoxa kyrkan ett
sannskyldigt odödlighetsmysterium, där man äter
och dricker sig till odödlighet.
För den odödlighetstörstande ortodoxe
fromme nedsjunka världen och medmän-
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
