Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Några blad ur Rysslands andliga historia. Inledning till studiet av Dostojevskij. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John G ti s t av s o n
niskorna till blotta skuggor i en förvirrad
dröm.
Liksom Platos grottinvånare äro vi
enligt ortodox uppfattning fjättrade i en
värld, där vi blott se föränderliga skuggor
av det oföränderliga eviga Varat.
Att världen och medmänniskorna för
den ortodoxe degraderas till väsenslösa
skuggor, sammanhänger tvivelsutan med att
den mångfalden och personligheten
bejakande kärleken är honom främmande, ja
framstår såsom något ondt, såsom en feg
kompromiss med denna av Gud förkastade
värld. Den ortodoxa kristendomen är
ingalunda främmande för kärleken. Men den
ortodoxa liksom den buddhistiska kärleken
är negativ och opersonlig och förnekar
resolut mångfalden och personligheten. Den
är främmande för den levande äkta
självkärlek, som älskar sig själv i Gud. Den
framspringer ur hat till och flykt från
det egna jaget. Det innersta i den är
längtan att komma bort från sig själv.
Men eftersom den icke bejakar den egna
personligheten, kan den ej heller bejaka
medmänniskornas personlighet. Den har
intet intresse och ingen blick för den
andres egenart. Överallt ser den blott
skuggor, väsenslösa medvandrare och kamrater
i lidandet. Den ortodoxa kärleken är en
död, opersonlig kärlek, ett trött till döden
sjukt schopenhauerskt medlidande, som
innerst är fullkomligt kallt och likgiltigt för
andras personliga öden. Den ortodoxa
kärleken ser förbi och genom de
väsenslösa medmänniskorna. Dess blick är
oavlåtligt häftad på det innerst opersonliga,
för världens öde likgiltiga, fullkomliga
Varat. Kärleken blir för denna inriktning
blott ett medel till frigörelse från
ändlighetens och sinnlighetens fjättrar. Den
blir ett led i ortodoxins frälsande askes.
Den frälsning, ortodoxin söker, är
innerst frälsning från död, ändlighet och
mångfald och till odödlighet, extatisk vilande
fullkomlighet och abstrakt enhet. Denna
frälsning kan endast vinnas genom en askes,
som spränger ändlighetens fjättrar, frigör
vårt sanna väsen, som för den ortodoxe
omärkligt glider över i något opersonligt
och lyfter oss upp till skådande av det
fullkomliga, inom sig slutna Varat.
Ändligheten och sinnligheten äro liksom en
dimma eller slöja, som dölja det fullkomliga
Varat för våra blickar. Askesen skingrar
denna dimma och gör slöjan
genomskinlig.
Nu är askes emellertid en synnerligen
mångtydig företeelse, som kan ingå som
led i de till sin struktur och sitt ethos
mest olikartade livsriktningar och
världsåskådningar. Det ligger i sakens natur,
att det totala struktursammanhang, däri
askesen i de olika fallen ingår, skall verka
i hög grad modifierande och omvandlande
på den samma. Här liksom överallt på
det andliga området gäller i eminent grad
de gamla visa orden: Si duo idem faciunt,
non idem. För att verkligen förstå en
världsåskådnings askes måste vi se den i
sammanhang med den totala meningen och
syftningen.
Den ^kta ortodoxa askesen skiljer sig
skarpt icke bara från den på fränt
dualistisk grundval byggda metafysiska
morti-fikationsaskesen, som vi möta hos
mani-keerna och vissa gnostiska sekter, eller
från den vulgärkristna förtjänstaskesen, som
anser sig såsom belöning för brytandet
av den naturliga viljan ha rätt att kräva
evig salighet, utan även från Augustini och
tiggarordnarnas naturen och livet bejakande
humilitets- och kärleksaskes, vilken sätter
som sin uppgift att bryta den fallna
människans egocentriska kärlekslösa egenvilja
för att göra henne lämplig och värdig att
mottaga och med sig införliva den
gudomliga nåds- och kärlekskraften. Ej heller
har den ortodoxa askesen någon frändskap
med protestantismens, framför allt
kalvinismen,anorganiska, ur rädslan för
kreaturs-förgudning sprungna, inomvärldsliga askes,
som ser sin huvuduppgift i att böja
världen, som ter sig som ett dödt, allt
egenvärde saknande material, under Guds
nitälskande makt- och härskarvilja. Ännu
mindre har den naturligtvis att skaffa med
den moderna utilitets- ocn
duktighets-askesen, som i herraväldet över drifterna
söker framför allt ett vapen i kampen för
tillvaron.
Nej, den äkta ortodoxa askesen är,
liksom den nyplatonska och vedanta-askesen,
en gnostisk frigörelseaskes. Den är en
övning, en väg till den frälsande intuitiva
kunskapen. Den är den stege, på vilken
man stiger upp till den intuitiva
kontemplationen och extasen.
Frälsningen ligger nämligen här i den
intuitiva kunskapen, som gör oss lika Gud.
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
