Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Några blad ur Rysslands andliga historia. Inledning till studiet av Dostojevskij. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några blad ror Rysslands andliga historia
Under långa tider hade Ryssland, tätt
slutande sig till rättrogenheten och den
tsariska teokratismen, hållit sig avskilt från
det såsom avfälligt och halvt hedniskt
betraktade Europa och framlevat sitt eget
stilla, av inga kulturhändelser avbrutna,
från västerländsk synpunkt vegetativa och
halvmedvetna liv. Dess i kyrkans skygd
stelnade och stagnerande liv, som föga
stördes av den stora mongolinvasionen, hade
väl knappast upprörts ens av ekot av de
stormar, som skakade västerlandet.
Kampen mellan stat och kyrka, korstågen,
skolastiken, gotiken, renässansen, reformationen,
de stora geografiska upptäckterna, den länge
förberedda omvandling av det allmänna
tänkesättet och den totala livskänslan, som
tog sig uttryck i skapandet av den
moderna vetenskapen, det naturliga systemet
inom andevetenskapen och den
rationalistiska filosofin: allt detta gav knappast
något genljud i Ryssland. Större delen av
den andliga livaktighet, som 1600-talets
Ryssland förfogade över, absorberades av
den sinnena djupt upprörande strid, som
växte upp kring patriarken Nikons
liturgiska reform.
Ryssland hade — så ansågo ryssarna
själva, och denna mening gillas av de
moderna slavofilerna — utvalt den bättre
delen och med evangeliets Maria beaktat det
enda nödvändiga.
Då kom Peter — den förste nihilisten
— och bröt genom en våldsam revolution,
ett vitt skräckvälde, Ryssland loss ur dess
byzantinska dvala och lät Västerlandets
rastlösa, med skarpa motsatser kämpande
kultur skölja in över det heliga, stilla
Ryssland, som låg där orörligt och bländat av
ortodoxins vita ljus.
Peters våldsamma reformer klövo det
ryska folket i två hälfter. Den klyfta, som
då uppstod mellan folkets stora massa och
de högre klasserna, intelligensen, förmådde
den följande tiden ej slå någon brygga över;
tvärtom vidgades och fördjupades den
alltmer.
För folkets andliga liv betydde den
reformæra, som Peter inaugurerade, föga,
om ens något. Alltjämt flöt detta fram i
rättrogenhetens trånga fåra och nådde
säkerligen hos stora massor ej ut över en helt
och hållet på auktoritet grundad magisk
underverkstro, som i popen och än mer i
munken och eremiten såg en med magiska
krafter utrustad undergörare. Under denna
skymmande yta av handfast vidskepelse
och magi fanns emellertid här och där på
djupet en levande helighets- och
lidandestörst, en längtan efter godhet och
fullkomlighet, som inspirerades av de många
legenderna om heliga eremiter och undergörare.
Utan varje inflytande på folket var
emellertid reformæran icke. I stället för
de gamla moskovitiska tsarernas
patriarka-liska, visserligen ofta grymma och
våldsamma, men ändå personliga välde trädde
nämligen genom den ryska förvaltningens
ordnande efter västerländskt mönster ett
rationaliserat, opersonligt byråkrat- och
skrivarevälde, vilket av det ryska folkets
mot det oväntade och oberäkneliga
inriktade, undertroende psyke förnams såsom
något främmande och fjendtligt, ja,
antikristligt.
De högre klasserna — ämbetsmännen,
de stora godsägarna och den klass av de
fria yrkenas utövare, som så småningom
uppstod -—• sletos genom den stora
västerländskt inriktade reformæran loss från sitt
samband med det ryska folket och den
ryska historien och slungades huvudstupa
in i en i mycket främmande kultur, som
därtill var allt annat än harmonisk, men
överrik på en mångfald brännande problem
av olika slag.
Hos många verkade den till att börja
med skäligen ytliga bekantskapen med
västerlandets problematiska, rastlösa kultur en
fullständig omvälvning i tänkesätt och liv.
Man skyndade att, ofta nog med gladt och
lätt hjärta, förneka och bränna alla de
gamla gudarna och göra sig urarva i fråga
om allt ryskt, som man snart nog lärde
sig att betrakta med den upplyste
genom-snittseuropéens misstro mot och förakt för
allt barbariskt och naivt. Till en början
förstod man väl ej alltför mycket av den
europeiska kulturen. Men man anammade
med en rörande iver allt vad man förstod.
Man skyndade så att söka förskaffa sig en
viss yttre politess och fernissa och efter
fattig råd och lägenhet imitera 1’ancien
ré-gimes levnadssätt och ton. Till någon
verklig omplantering kom det naturligtvis
aldrig. Den franska salongskulturen, buren
som den var av en döende, övermogen,
kulturtrött, sensuell carpe-diem-stämning,
trivdes illa i Petersburgs luft och förblev
alltid en anemisk drivhusplanta.
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
