Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Några blad ur Rysslands andliga historia. Inledning till studiet av Dostojevskij. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några blad ror Rysslands andliga historia
De vapen, varmed de bekämpade
Västeuropas kultur, hade slavofilerna ofta nog
lånat ur de västeuropeiska tänkarnas
välförsedda arsenal — dock väl att märka ur
arsenalen hos de västerländska tänkare, som
själva voro missnöjda med och djupt
kritiska mot den utvecklingsriktning den
europeiska kulturen framför allt sedan franska
revolutionen slagit in på.
Härav må man emellertid ej draga
slutsatsen att slavofilerna voro blotta
efter-sägare av Västerlandets antirevolutionära
tänkare.
Hos 1800-talets ryska radikaler är
beroendet av västerländskt tänkande än
påtagligare. Det var, hur underligt det än
i förstone kan låta, den
moderatkonservative preussiske stats filosofen Hegel som,
trots att han höll före att i Fredrik
Wilhelm III:s Preussen hade världsanden efter
sin långa odyssé ändtligen nått sitt Ithaka,
blev det ryska revolutionära tänkandets
fader. I hans filosofi upptäckte Herzen
och andra revolutionens algebra.
Däri hade de ryska revolutionärerna
måhända ej så orätt. Den hegelska
historismen lägger nämligen knappast några
hinder i vägen för en revolutionär
tolkning. Dessa revolutionärer kunna icke
frånkännas överensstämmelse med
hegelianis-mens anda, då de hävdade, att varje
historisk bildning är något tillfälligt, vars
fulländning ligger i att upphävas. Mot Hegel
själv och än mer mot den hegelska högern
hävdade de den mobilism och negativism,
som ingår som en av de konstitutiva
principerna i detta grandiosa system.
Hegelianismen hade ju gjort
negativiteten, förnekelsen och revolutionen till en
skapande princip; däri var den
revolutionärare än något tidigare system. Den hade
såsom plikternas plikt inskärpt
nödvändigheten att gå utöver, förneka och förstöra
det givna. Det var åtminstone möjligt att,
med förbigående av de mera positiva
momenten, tolka hegelianismen som en
revolutionens och allförnekelsens stora filosofi,
där kritiken sitter inne med den högsta
rätten, nämligen framtidens. Att en
företeelse möter kritik, var ju från
hegelianis-mens ståndpunkt tecken till, att den är
döds-märkt.
För den grundkänsla av obotlig djup
tragik, som genomströmmar hegelianismen,
hade de ryska radikalerna ej alltför mycket
sinne.
Negativiteten är ändlighetens arvedel.
Det ändliga kan aldrig rymma
oändligheten, utan blott en sida därav. Därför
är allt, även det bästa, här på jorden blott
styckeverk. I känslan av sin rätt går det
ändliga till strid. Men både dess seger
och dess nederlag rymmer djup tragik.
Striden blir nämligen för Hegel en kamp
mellan representanter för värden, som
samtliga ingå i och ha del i det oändliga. Ali
strid blir så en brödrastrid. Segrarens rätt
är aldrig absolut. Med den besegrade gå
omistliga värden under. Eller rättare
under gå de icke; efter en tid resa de sig
åter i ny gestalt; och nu är det
segrarens tur att falla.
Hos de ryska radikalerna trubbas
känslan för tillvarons tragik av. Förnekelsen,
kritiken och destruktionen få här ett slags
absolut värde. Man möter hos dessa en
naiv,ljusögd, fullkomligt skrupelfri tillbedjan
av negativiteten. Häri torde man måhända
ha rätt att se en frukt av ryssens
fullkomligt okritiska, till vidskepelse stegrade
böjelse för ytterlig objektivism. De tro på
kritiken och förnekelsen på ett alltigenom
okritiskt sätt. Hegels historiska syn, som
trots sin optimistiska tro på ett
framåtskridande är genomträngd av ett tragiskt
vemod, framsprunget ur känslan av att alla
framsteg få köpas oändligt dyrt,
tillfredsställde i grunden icke ryssarna. De
förstodo den helt enkelt inte. För dem var
det förflutna och nuet idel mörker och
värdelöshet. Blott framtiden var det
värdefulla.
Därför kände de sig långt mera
befryndade med män sådana som Feuerbach
och Stirner. Feuerbachs
mänsklighetsreligion och tämligen handfasta sensualistiska
objektivism funno resonans i de
objektivis-tiskt lagda ryssarna. Från Feuerbach var
vägen ej alltför lång till de tyska
materialisterna och den fransk-engelska
positivismen. Trots teoretiska skiljaktigheter bäras
nämligen alla dessa strömningar av samma
anda, äro mer eller mindre försiktigt
formulerade uttryck för samma av det fysiska
universi övermakt inspirerade naturalistiska
ethos.
Den västerländska naturalismen blev på
rysk mark till nihilism. Den ryska
nihilismen, sådan den litterärt först framträdde
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
