Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Slutuppgörelsen med poesien i "Lycksalighetens ö". Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slutuppgörelsen med poesien i »Lycksalighetens ’o
någon ande skall säga henne vid Astolfs
sarkofag, hur ett slocknat liv tändes,
så menar hon utan tvivel endast hans
jordiska liv.
Men sina tärnor, som skola ut till
jordlivets skymning, nöd och förtvivlan,
tröstar hon och styrker till deras nya
uppgifter i dessa över beskrivning
härliga strofer:
Väl sant: ej evig sommar där får spänna
sitt ljustjäll ut, ej ungdomsbrunn där finns;
men har man från sin födsel druckit denna,
dess kraft ej sen av jordår övervinns.
Gån, mina budskap, dit och återliven
den dikt, som där på vägen är att dö,
om evig skönhet, kärlek, lycka, given
åt hjärtats längtan efter vårens ö!
Kring mänskorna — de arma! — låten strimma
i närmad omkrets himlaminnens bloss;
må de, varhelst de dessas sken förnimma,
sig sälla tro, som förr en var av oss!
Men när de i odödliga minuter
ha känt, vad gudars sällhet innebär —
då nämnen, att den ö, som er förskjuter,
en saga blott — kanske en spådom är!
Det är romantikens eller rättare den
romantiska esteticismens testamente till
en dikt, som bredt och kärleksfullt skulle
spegla verkligheten, men endast i ljuset
av »himlaminnens bloss», endast med
budskap om de stora ideella målen för
»hjärtats längtan».
En dikt, som speglat verkligheten i
dess bredd, hade funnits före
nyromantiken, men särdeles, och särdeles hos
oss, har den ju kommit senare. Någon
gång på 1880-talet hände, att författaren
till dessa rader i samband med
ovanstående atterbomska strofer frågade sig:
Hur har den verklighetsdikt, till vilken
vår romantiker ställde detta testamente,
motsvarat hans maning? Det var i den
naturalistiska pessimismens »haabløse»
tid, och mängden av verklighetsdikt hade
säkert släppt sambandet med den
över-värki, som Atterbom menade. Den stod
ej längre i Kristus’ och Platons tecken,
det var på »den hemska jorden» den
levde, gärna i en nervöst hetsad,
materiellt och industrialistiskt bestämd,
larmande storstadskultur, där horisonten
låg tryckande nära, gärna också i
sekelskymningens förkärlek för de sjuka och
degenererade formerna av mänskligt liv,
för deterministisk och fysiologisk
livsförklaring. Här värmdes och belystes
de »dunkla sinnenas rymd» icke, som
Astolf velat, av några strålar från
Fe-licias ö.
Men en annan verklighetsdikt har
ju även funnits, en sådan varom hos
oss Geijer tidigt talade och som t. ex.
Runeberg sedan gav i Fänrik Ståls
sägner, en dikt som stora prosaskalder
Europa rundt, Dickens, Turgenjev, Keller,
Björnson, Knudsen ha gjort till sund
och bred livsskildring, fylld med gallerier
av episka gestalter, av djup, allsidig,
verkligt realistisk karakteristik. Naivt
optimistisk har den sällan varit, men
ädel och rik mänsklighet, god och
kraftig vilja, upphöjd själsfinhet har den
återskapat i sin ofantliga spegel, och
sålunda har den spridt strålarna från
Felicias ö.
Bestämt skilda bli dessa tvenne slag
av verklighetsspegling naturligtvis icke
alltid i de enskilda fallen; tvärtom,
skiftningarna äro tallösa som dagerspeglingar
på en havsyta. Men sol eller icke-sol
gör i alla fall där en väsentlig olikhet,
och sol eller icke-sol märks också i
dikten. Får man vara så artig mot
författarna, att man räknar dem till
mänsklighetens aristokrati, vilket åtminstone
ur viss synpunkt är berättigat med de
store, så kan man sedan påminna sig
den »hoppets adel» och den »förtvivlans
adel» om vilka Viktor Rydberg talat,
och som bägge — jämte åtskilligt, som
inte precis är adel — representerats i
den moderna skönlitteraturens oceanlikt
vida livsspegling. —
ioi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
