Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Slutuppgörelsen med poesien i "Lycksalighetens ö". Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slutttppgörelsen med poesien i
Ly c ks alig hètens ö»
andar uppträda, små vidunder, som
svänga facklorna i mörkret över den
härjade ön och företräda det rent
negativa: deras flamma är »kall» och de
glädjas nu:
Med dag och med värma,
med blommor och joller
nu är det beställt.
De äro själva elementarprincipen för
det livsfientliga utan känsla och hjärta.
Därför hata de människorna, som
bekajas av dessa svagheter, håna Felicias
sorg över »kräket från jorden». De
bekänna Kaos, ja de äro Kaos.
Mot dem uppträder nu den högsta
makt som visar sig i dikten. Nyx,
Felicias moder, en skepnad i
övernaturlig storlek, som tycks röra molnen,
står beslöjad ibland dem och talar sina
majestätiska trimetrar: Bort, vidunder
och troll! Sjunken ner till djupet och
betjänen
den värld som över kaos byggt sin tempelsal.
Fort! Vörden stumt min sköna dotters
änkesorg!
Då de flytt, uppfäster hon sitt dok,
kolmörkret viker, och i en »mild
halvljus dunkelhet över den förhärjade ön»
visar nu »nattens drottning i ali sin
höghet» med en hand på den av Tiden
tillslutna ungdomsbrunnen. Med den
andra pekar hon mot himlen, där
samma ungdomsbrunn icke tillslutits,
fastän hennes »Astralis» — som hon
alltid kallar Felicia — ännu ej förstår
det, ännu ej vill lyfta blicken mot sitt
stjärnehem, ännu ävlas att i »millioner
år» dröja hos Astolfs stoft,
ej anande, var nu den ljuskropp dväljs som nyss
inneslöts där. Liksom Nyx endast talar
trimeter, den stora tragiska versen, så
säger hon endast Astralis. Det bidrager
till Nyx-scenernas över allt det andra
upphöjda ton.
Och medan Nyx å ena sidan
förnimmer de flyende tärnornas verop över
sitt förlorade paradis, längre och längre
borta, och från den andra dotterns dova
klagan i griftvalvet, drager hon henne
dock till sig (»motstå mig, hur mäktar
du?»). Den dödsbleka Felicia vacklar
fram inför modern. Men nu sitter Nyx
under ett stjärnekors som den
överjordiska fantasien, »gudaskådningen»,
med ett barn på sitt sköte, det
himmelska Erosbarnet, som vinkar Felicia.
Då denna sjunker på knä, kan själva
Döden, hennes ene broder, tända sin
fackla vid den stjärnlilja hennes andre
broder Kärleken räcker fram, kan visa
mot öster och framkalla en rand av
himmelsk morgonrodnad.
I denna evighets- och
försoningssymbolik utmynnar sagospelet. Sedan
offret är fullbordat, blir Felicia åter
Astralis, upptages i gudahemmet och
förenas där med Astolfs
odödlighetsväsende — detta utsäges ej, det anas, det
vetes, det ligger i symboliken själv. Scenen
är hela sagospelets förklaringsscen. I
undergången når den jordiska
skönhetsdrottningen sitt eviga; det är det skönas
tragedi. Men det är också
människohjärtats egen. Felicia och Astolf hade
på Lycksalighetens ö stängt vägen för
varandra; jordevarelsen Astolf måste
genom dödens port nå sin sanna
tillvaro och sin sanna förening med makan.
I alltid lika upphöjda trimetrar
utlägger Nyx den visdom som synts så
sträng och visat sig så kärleksrik. Det
är en monolog inför världsalltet.
Trå-naden i Astolfs väsen, som drivit honom
mot »outsägeliga öden», att börja med
det trehundraåriga dröm- och glädjelivet
hos Felicia, den kunde och fick ej fyllas
i denna »skuggspelsvärld», men väl i
en annan tillvaro. Just därför var den
ingalunda brottslig, den skall ej heller
svikas i sitt hopp. Tidens, dödens hand
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
