Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den hemlighetsfulla sången. Av Dan Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den hemlighetsfiilla sången
blir mig overkligt. Hur snart skall jag
få stå upp och gå ut och ned till havet,
som dansar vitt under stjärnorna, och
sitta där och höra livets underbara höga
visa ur vågorna och ur mitt eget hjärta?
II.
Och så en dag blev den kvalmiga
hettan inne på kontoret mig för stark
och den rödkindade mannens ansikte
alltför rödt och flickornas skämt med de
unga männen alltför bullersamt.
Solljuset, som föll in genom fönstret och över
bordet, brände mina händer och gjorde
papperen så bländande vita att jag ibland
måste sluta mina ögon. Jag visste icke
hur det var fatt med mig, jag tänkte om
och om igen på det som Filippus sagt
och undrade i vilken mån han och jag
tänkt på samma sak. Gud i himmelen,
han kunde ju ha menat någonting som
jag ej hade en aning om, och barnslig
som han var kunde han ha syftat på
något som vore alldeles betydelselöst.
Men om han nu menat detsamma som
jag — ja, om han menat! Vad ville
jag då med den saken, jag som icke
kunde hysa kärlek till Leonora, utan blott
medlidande. Ah, jag var ju alldeles
likgiltig för allt sådant, jag hade haft kärlek i
överflöd, och sedan min lilla Marie
övergav mig kände jag endast kall
överlägsenhet. Jag var trettiofem år, jag hade haft
min stormiga tid, kamraterna kallade mig
cyniker. Om jag ändå kunde låta bli
att grubbla över huruvida Leonora kände
sig lycklig eller olycklig! Men det var
väl bara en viss nyfikenhet, mannen är
ju sådan att han solar sig i minnet av
den sista kvinnans trånande hyllning.
Det var högfärden, erövrarens högfärd.
Ah, om jag ändå kunde rensa ut
sådant skräp ur mitt hjärta och tänka
stort! Stort som Filippus. Om jag bara
kunnat tala rent ut med Filippus och
fråga honom till råds? Men nej — vad
tänker jag på? Om vad då? Vad vill
jag veta? Jag vill veta om Leonora är
lycklig eller olycklig, om hon tänker på
–-men nej, jag vill icke veta det,
ty det angår icke mig. Men solen här
på kontoret är outhärdlig, och just nu
frågar chefen om jag önskar vila — han
tycker jag ser så trött ut. Han föreslår
mig ledigt en dag, jag skulle ju kunna
gå ned till havet — —
Ja, jag skulle kunna slå honom för
detta, detta att han förekommit mig och
givit mig den paus jag ämnat ta av egen
drift. Nej, säger jag, jag är alldeles
frisk, jag behöver icke någon ledig dag,
arbetet är så rogivande. Och jag stirrar
ned på räknemaskinens tangenter och
frågar mig själv varför jag skall tänka
så mycket på henne. Månad efter
månad, ett helt år har jag känt henne, och
jag har frågat mig själv hundra gånger
om jag skulle kunna fatta kärlek till
henne. Nej nej, har det alltid svarat
inom mig. Men jag ville gärna veta
ändå, bara för nyfikenhets skull, om hon
tänker på mig och längtar efter mig,
fast uppsöka henne och fråga henne det
skall jag aldrig, aldrig göra, ty jag vill
icke ha någon förbindelse på detta sätt,
naturligtvis icke, jag är ju en man som
vill leva så redligt det går an, jag
beslutar mig för att aldrig mera träffa
henne, så skall hon också glömma mig.
Jag biter samman tänderna och tänker:
jag vill ej — och min vilja skall vara
lag för oss båda.
Det blir kväll, jag går ut, jag sitter
på mitt matställe och kan icke äta, jag
förbannar mig själv för att jag icke har
någon matlust innan jag fått veta
någonting som jag inte riktigt vet vad det
är. Men därute i skymningen på gatan
möter jag Filippus och Leonora, de gå
och samtala, jag gömmer mig i allén,
jag skall smyga mig efter dem. Jag
tror att de ämna gå in i parken och
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
