- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugunionde årgången. 1920 /
112

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den hemlighetsfulla sången. Av Dan Andersson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Dan Andersson

Dagen därpå då jag kom upp var
hon död. Den gamla damen, som
vårdat henne, berättade mig att Leonora
nästan brustit ut i glädjetårar över ett
brev hon fått, och att hon talat
någonting om en stor, hög sång, som hon hört.
Hon hade sagt att ingen dog lyckligare
än hon och att hon var så fylld av
tacksamhet mot allt, mot livet och döden,
att hon velat sjunga, om hon kunnat.

— Men — men — stammade jag,
säg mig en sak — är ej hennes — är
ej mäster Caprini underrättad om detta?

Nu först såg jag den verkliga
glansen i dessa gamla kloka, genomträngande
ögon. Vi stodo i hallen, och jag var
färdig att gå. Hon betraktade mig
prövande, och hennes ansikte var så
överfullt av smärta, att jag ej uthärdade att
se på det. Slutligen sade hon sakta
och med någonting förebrående hårdt i
rösten, tyckte jag:

— Vet ni ej att hennes man
övergivit henne och rest — till Italien med

— med barnen?

— När hände detta? Vet ni vad
orsaken var?

— Det hände i våras. Han — han
misstänkte henne att — vara honom
otrogen. Skulle inte ni veta detta? Jag
trodde–- men nu är ju allt förbi

— och —

Den gamla snyftade till. Jag
bemannade mig, jag måste ha klarhet.
Sakta gick jag fram till draperiet
framför dörren till Leonoras rum. Den gamla
nickade. — Jag tänkte att ni skulle vilja
se henne, sade hon enkelt. Jag steg in
och fann alla rummets fönster öppna.
Den dödas ansikte var som sist jag såg
det, men jag tyckte att det låg som ett
trotsigt jubel över dragen. Tog jag fel?
Nej, nej. Och hennes händer lågo sam-

manknäppta över bröstet, och dessa
händer höllo ännu mitt brev i ett hårdt,
kramande grepp.

Jag kände mig icke orolig längre, ej
heller trycktes jag ned av min sorg, nej,
den liksom bar mig på starka
vingar över en avgrund. Jag gick fram
och lade handen på den dödas panna,
och utan att ta blicken från dessa
vanställda drag frågade jag den gamla:

— Var det för min skull som — han
måste resa.

Och den gamla svarade med sänkt
röst:

■— För er skull.

* *

*



Men nu måste min vandring snart
bli av. När jag nu sitter vid
räknemaskinen och den rödkindade kommer
fram för .att tala med mig reser jag mig
plötsligt. Jag kan ej mer, stunden är
kommen, jag räcker honom handen till
farväl. Han blir förvirrad och förstår
ej, men jag sliter mig loss och går ut,
ända ned till havet. Jag sitter där tills
det blir skymmande natt och måsarnas
vingar lysa som förr och vågorna sjunga
och sanden böljar, jag hör den stora
sången därutifrån, men det är icke bara
vågorna som jag hör. Jag hör på
stjärnorna och träden och hela den
höstmörka jorden, hela det stormande
underbara livet, men högst av allt hör jag
kärlekens sång, full av gudomlig glädje
midt i ali mänsklig sorg. Och när den
sången ljuder fulltonig, då är lidandet
en lisa och själva döden har ingen makt
mer.

Men det är icke alla givet att
begripa denna sång, ty den är
hemlighetsfull och svår att lära och lätt att
missförstå.

I 12

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1920/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free