Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Lauri7i
Fot. Julie Lamberg & Gad.
Adam Poulsen som Ambrosius.
gelsman måste bli att ha henne hoppande
i samma rum vid sidan av den riktiga
huskatten Polycarpus.
I Chr. Molbechs förtjusande och med rätta
populära skådespel Ambrosius uppträdde den
utmärkte danske skådespelaren Adam
Poulsen, den store Johannes Poulsens bror och
son till den store Emil Poulsen och således
brorson till den kanske allra störste, Olav
Poulsen.
Herr Adam Poulsen var idealisk i detta
ords alla meningar. En intelligent dam
sade: »Det lyser om honom hela tiden».
Man begrep, att den naive »skrivaren»
var ett geni, och det var i hans blyga och
litet tafatta uppträdande något imponerande
och auktoritativt. Det är svårt att säga,
när han var bäst. Kanske då han nästan
med andakt talade om kärlekens höghet
utan spår av någon sorts predikande eller
känslosamhet. Abigael—fru Molander var
kanske litet för blek i sitt spel, men den
sötaste rokokofigurin som kan tänkas. Och
Abigaels blivande svärmor geheimerådinnan
—-fru Appelberg hade några högborna
tonfall av äkta komik.
Ett försök att bilda en helig allians,
att under namn av Nationernas förbund
samla den ena sidans f. d. krigförande
nationer för att därmed hindra f. d.
motståndaren och de små nationerna att
begagna sig av sin självbestämningsrätt, är
väl alltid, hur man än ställer sig till
saken, ett vanskligt företag. Så tyckte
också den lilla parisiskan och friherrinnan
Simone Henning, och hon hänvisar till
hur svårt det är även för ett par
individer att hålla ihop i sitt förbund. Båda
parterna vilja utvidga sin intressesfär över
främmande områden och måste ibland, som
von Biilow sade, bevilja den allierade en
»extratur», som kan sluta med definitiv
skilsmässa.
Einar Fröberg har i sin treaktskomedi,
kallad Individernas förbund, ej velat lösa
ens världsgåtan eller livets mening utan helt
enkelt gått ut i komediförfattarens lovliga
avsikt att roa och förströ. Han lyckades
bra, ej minst tack vare hjälp av två särdeles
goda prestationer bland de uppträdande.
På herrgården Svansta vistas hösten 1919
hos godsägaren Per Widja dennes son
Gunnar, legationssekreterare i Paris, och
dennes laggifta hustru Maja, f. d.
fiskarflicka, till råga på olyckan från
Svansta-trakten. Gunnars vän baron Johan
Henning och dennes såvidt jag kunde förstå
äkta maka Simone äro gäster. I vad mån
den senare hade rätt till titeln
människofiskare vet jag ej, men att både baronen
och annat manfolk lätt fastnade i hennes
nät är uppenbart. Vilkendera av de unga
damerna pappa Widja, ett f. d. statsråd,
som dock ej tycks ha hört till dem, som
lämnat den nuvarande ministären, hellre
sett som sin svärdotter vet jag ej. Och
även hans son Gunnar tycks vara osäker,
om han tycker bättre om Maja eller
Simone. Att dessa individers
äktenskapsförbund påminna om Italiens ställning till
centralmakterna är visst och säkert.
Emellertid blicka åtminstone lättsinniga
personer, och vi äro väl i majoriteten, med
nöje på, vad dessa ungtuppar och unghöns
— madame Simone kom en att tänka på
fasanhönan i Chantecler — togo sig för.
Publiken tycker dessutom icke illa om att
konstituera sig till en Tamperet — så
kallades den särskilda domstol för
äktenskapliga konflikter, som under 1700-talet
verkade i Danmark.
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
