Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ars Longa. Av Elsie Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ars Longa
Han gick, som man går, när man
är i sin hemort för sista gången. I dag
tog han avsked av Köpenhamn.
Glyptoteket var överfullt, det var
söndag och gratisdag. Men till det
undangömda Helbigmuseet hittade inte så
många. Dit tog han sin tillflykt.
Breda, tegelröda etrusker dansa i
gröna snibbskor utan hälar, tunga
gestalter göra fantastiska språng och
gestikulera med stora händer, rida på
hög-benta, kornblå hästar, ligga till bords
under kornblå murgrönsrankor och taga
sin käresta under hakan; inne i tinningen
lyser det ensamma ögat dödt. Rastlöst
och glädjelöst njuta de livet, Wein,
Weib und Gesang — under frontoner
av pepparkaksröda lejon, jagande
fläckiga, sirliga hindar — och åse med nöje,
hur pantern söndersliter en fånge.
Slavinnorna blåsa på dubbelflöjt, flickor och
ynglingar dansa emot varann och peka
med tvenne fingrar till skydd mot
varandras onda ögon; kjolarna falla som
pepparkaksklockor. Munskänkar
komma med grekiska vaser. Gästerna hälsa
varandra med handen på hjässan och
handen framför sig, som Assyriens gamla
kungar, och blytungt som de. En ilar
ut (och kommer i nästa ögonblick att tappa
den alltför vida manteln), en skyndar
in, och efter den siste ilar en grönsvart
djävul med ormar i håret och händerna.
Den dästa, vita hetären håller en
luktvattenflaska i spretande fingrar under
den nakne mannens näsa. Han stirrar,
men inte på henne och inte på något,
leendet ligger förstenat på läppen. De
äta och dricka, tills gröna demoner med
hackor i händerna driva dem bort från
den jordiska festen.
Där färgen är borta och gravarnas
skrovliga vägg sticker fram, ha kopiorna
svarta pladaskor; för besökarens eggade
fantasi bli de till bolmande svavelångor,
till osunda dunster från »det unkna och
mögliga Hades». Typhon stiger ur
underjorden, med fladdrande hår och vildt
blickande ögon, benen sluta som
ringlande ormar.
Men den döde ligger i sten på sin
sarkofag, stödd på armbågen som till
bords och kylix i handen, en gubbe
med tunga, vittrade drag, klumpig haka
och tjurhals. Men ur det grova
ansiktet blicka ögonen praktiskt klokt.
Armen, stark som en gammal stock,
vilar på manteln, som glidit åt sidan
och lämnar den veckiga magen bar. Föga
bekymrar det honom, att Tuchulca- väser
från väggen med gnistrande ögon, med
örnnäbb och åsneöron, med ormar i
håret och strimmiga vingar, att gröna
demoner skymta bland »svavelångor» och
smutsiga mögelfläckar eller att
spindelvävstunna små djävlar kretsa som
myggor rundt kring ett mystiskt träd.
Under bilderna dyka hala gröna, röda
och blå delfiner ner i stiliserade vågor.
Konstnärens huvud var fullt, och hans
hjärta var fullt av en ogrumlad lycka.
Han sökte förgäves trappan upp och
gick vilse bland tanagrabilder och
romersk konst och hamnade i en
återvändsgränd bland östasiatisk skulptur. Där
drömmer Buddha på lotusblomman med
en ädelstensigel i pannan, och kinesiska
kämpar i rustning av hamrat guld gå
till strids mot blankpolerade
havsvidunder, medan vise mandariner se pä
världen och världens gång med knappast
en strimma till bruna sammetsögon
under föraktfullt sänkta ögonlock.
Han satt på en bänk i Vinterhaven,
klämd som i skruvstäd och ändå nöjd
att få sitta. Människofloden vällde förbi,
fäder med ideligt frågande barn, pekande,
snackande, fötter klapprade. Men han
stördes av ingen och intet, han var i
sin egen, väl tillbommade värld. Lång-
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
