Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ars Longa. Av Elsie Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elsie Nordensvan
samt vände han blad efter blad i sin
fläckiga skissbok, gammal som gatan.
Här kunde han följa sin utvecklingsgång,
det var en förkortad historia om hans
smak under åren, som gått, med
nyanser, variationer, plötsliga språng och
revolter. Här funnos de också, hans
vänner på Glyptoteket, dem han nu inte
orkade släpa sig till.
Se, där var Bruti moders vulgära
fysionomi — en dugande månglerska.
Draget kring munnen, den
oefterhärmliga knorren i nacken! Han log. Där
kom Livias vassa, förnäma huvud,
Pompejus med Norrköpingsnäsan — en
gammal komiker. Och dock något mer:
en man, som skådat världen och regerat
den. Där hade han Annius Verus,
Marcus Aurelii son, en liten
ligapojke, bligande dolskt under lugg, ett
litet bräckligt ondskans yngel i yvig
peruk...
Och där var hon själv, Amazonen!
Sedd som han älskade henne mest, från
vänster bakifrån. Han grävde i fickan
och sökte en penna och började, nästan
i tankarna, genomgå skissens konturer.
Solbränd, svalkad i svala skogar, snabb
som ett rådjur, stark som en man! Han
tecknade långsamt, smekande mjuka,
bestämda linjer, och talade under tiden till
bilden: Polykleitos, sade han, dig
Polykleitos måste vi älska, vi som leva i
världskrigets ålder, din fasta, behärskade,
stillsamma konst. Du bjuder oss utan
fraser den hand full med ro, som redan
Salomo fann mera värd än allt.
Grannarna tittade nyfiket på. Men
plötsligt höll tecknaren upp. Han
kramade pennan ett ögonblick. Så drog
han ett streck över sidan och därefter
ännu ett, men inte från hörn till hörn,
som läraren överkorsar en sida, utan ett
dödens kors. Sen slog han igen sin
bok med en smäll och reste sig upp och
gick in till egypterna.
Borta i dörren stod en dam och
betraktade honom. Hon var ung och
pari-serklädd; för fem, sex år sedan hade de
varit kamrater i Studieskolen, och sedan
den tiden hade hon »slagit igenom».
Nu mätte hon honom från huvud till
fot. Så liten, så sliten och böjd, så
löjlig han var i sin luggiga, gamla röck,
som ingen väl någonsin borstat.
»Skjutshästen alltför hårdt riden», så såg han
ut. Nog bar han sitt öde tecknat på
pannan.
Den lille skulptören såg henne inte.
Han stod där orörlig inför den svarta
basaltbilden av »en egyptisk konung av
I2:te dynastin». Farao stirrade mulet
framför sig, orubbligt beslutsam, hjälmen
skimrade matt som järn.
Den sjuke insöp konungens bild. Ett
ögonblick såg han sig hjälplöst omkring,
men ingen stol var till hands.
Rodnaden trängde sig fram i pannan — och
dock stod han kvar. Kanske förmådde
han inte gå, kanske gömde den svarta
bilden något av konstens kvintessens,
som höll honom kvar. Till sist gick
hon in.
De talade om gamla tider och
gemensamma kamrater, om åren, som gått, sen
de råkades sist. Hon frågade om honom.
—- Det har inte velat bli något av
mig, svarade han kort. — Och nu är jag
här och tar avsked.
— Avsked?
— Ja, av den svarte farao och några
andra av mina trognaste vänner.
— Ni reser .. . ?
-— Ja, jag reser i morgon. Det var
något visst i hans uttryck, som hindrade
henne att fråga vart. Hon gick fram
till en monter.
— Ni har visst varit sjuk, sen jag
for, herr Fought? sade hon tveksamt.
— Sjuk? Varför tror ni det? Jag
har alltid beundrat egypterna, fortsatte
han, utan den ringaste övergång. De
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
