Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Paris under bombardemanget. Av Anna Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna .Levertin
den stannat av ångest, den har dunkat
av harm och hat, den har försvagats av
sorg, men bara för en sekund. I nästa
nu har den återtagit sina jämna, fulla
slag.
Första året sniglade sig fram.
Staden var som utdöd. Man levde icke,
man bara väntade och väntade.
Höstmånaderna 1914 voro isynnerhet
ohyggliga. Fienden närmade sig Paris med
sjumilasteg. Regeringen flyttade till
Bordeaux. General Gallieni slog upp på
knutarna en proklamation, i vilken det hette:
Jag har fått i uppdrag att försvara
staden Paris, och jag skall försvara den till
det yttersta. Dessa manliga ord uttryckte
allas tanke, men man behövde samlas
under en vilja för att känna mod och
tillförsikt.
Natten mellan den 4 och 5
september fingo de personer som bodde i
närheten av kasernerna icke en blund i
ögonen, ty en oavbruten fil av vagnar
körde förbi deras fönster. General
Gallieni hade nämligen utkommenderat allt
vad Paris hade av trupper, til! och med
gendarmeriet, lade beslag på varenda
automobil och droska i hela staden,
körde rubb och stubb ut till Marne, tog
befälet över general Maunourys armé och
hejdade fienden vid floden Ourcq. Första
hindret, innan Marne-slaget den 8
september satte stopp för dess vidare framfart.
Paris-befolkningen drog ett djupt,
befriande andetag, rätade på sina böjda
ryggar och gick beslutsamt till dagens
id. Dag, månad, året gick. Dödslistorna
voro långa, kampen hård och ojämn.
Ar 1915 rann upp. Paris hade efter
Marne slaget vaknat ur sin letargiska
dvala, och mellan husraderna rörde sig
ett allvarligt, beslutsamt släkte, som tagit
upp livskampen med förnyade krafter,
med en vilja härdad i eld.
Så kom år 1916. Över samma
allvarliga, beslutsamma befolknings ansikte
skymtade nu ett ironiskt löje. Man
hade vant sig vid kriget, så att säga
funnit sig till rätta med detsamma. Man
kände dess konsekvenser och visste att
det skulle komma att räcka åratal. Det
gällde alltså att hushålla med energien
och att vid sidan av kriget vårda de
individuella strävandena.
Slutet av år 1916 var åter en
ångestens tid. Det var då striden stod het
om Verdun. Den ena efter den andra av
de yttre befästningarna föllo —
järnportarna till Paris. Dock såg man inga
manifestationer i staden. Dess invånare
utbytte en bister blick över
krigskommunikéerna och gingo till sitt dagliga
värv.
Så kom 1917. Amerikanarna i sina
fula uniformer, men med friska, unga
ansikten, gjorde det nu rörliga gatulivet
gladare.
1918 började stadens direkta
lidanden på allvar i samband med fiendens
framgångsrika offensiver. De nattliga
luftanfallen förändrade så till vida
stadens yttre fysionomi att lyxpubliken
försvann, medan arbetarna om rnornarna
gäspande gingo till
ammunitionsfabrikerna, en del gestalter böjda av sorg
över förlusten av en make, ett barn, en
far, som fallit offer för fiendens blinda
raseri.
En vacker morgon, det var den
23 mars, började den långskjutande
kanonen sitt förstörelsearbete. Hus
störtade. Kvarter blevo osäkra. Familjer
med barn och sjuka av alla
samhällsklasser gåvo sig i väg. Men Paris kärna
stannade. Man gick på »rätt trottoar»
och sneddade hastigt över tvärgatorna.
Torgsjukan spred sig. Den
underjordiska järnvägen gjorde lysande affärer.
Men fortfarande allt lugnt i staden. Ingen
oro. leke skulle »tjocka Bertha» förmå
fransmannen att kapitulera.
Efter fyra års ihållande, hjältemodig
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
