Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Paris under bombardemanget. Av Anna Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A n7i a Levertin
En kväll gick jag ner på Théåtre
Frangais. Man gav Alexandre Dumas
fils’ le Demi-Monde — på svenska
Falska juveler.
Tack vare sommartiden var det
ännu ljust pä ditvägen: en mild
sommarafton med nyet som satt som en
liten tiar uppe i soldiset över Seinen.
En röd solreflex dröjde ännu på Louvrens
stolta stenmassa, och de små
kvinnostatyerna i Tuilerierna tycktes bevara litet
av dess värme över sina nakna
sten-kroppar, och aningen av grönska
skymtade i rabatternas mylla. . .
Karusellplatsen med sitt perspektiv upp till
Triumfbågen var denna kväll av en
oanad skönhet, förgängelsens skönhet.
Teaterportvakten, en rar gammal
gubbe som vet allt som händer i huset
— och utanför händer i hans mening
icke så mycket — undrade varför jag
icke på så länge kommit ner. Théåtre
Frangais’ källare voro »de bästa i Paris»
(förstås). Jag gick uppe i den öde foajén
och såg på publiken som började att
tillströmma: mycket soldater, mycket
fribiljetter.
Då ridån gick upp, kom man genast
i den bästa stämning. Pjäsen spelades
i dräkter från 1860, och i en salong
halvt empire, halvt Louis XVI. Vilken
ljuvlig vila var det ej att skåda dessa
vackra, opraktiska dräkter från en tid,
som icke känt automobiler eller
luftskepp, och då endast ordfäktningar och
dueller förekommo.
Så kom mellanakten, och publiken
vandrade håglöst i de skumma gallerierna
tills det ringde.
Andra akten visade en ståtlig salong
i gult och grönt, och in trädde hjälten,
elegantare än någonsin i buteljgrön röck
och vitgrå benkläder. Han gick ända
fram till rampen, smålog, slog ironiskt
beklagande ut händerna och sade:
— Mina herrar och damer. De fula
tyska fåglarna tillåta oss ej att fortsätta
föreställningen. Andra varningen har
gått — men ni behöva icke skynda er
— källrarna vänta.
Publiken reste sig upp och
applåderade, men dröjde på sina platser, tjusad
av det sätt på vilket denna lilla
monolog framsagts, just enligt husets stolta
traditioner, och utan att akta på dess
innebörd. Så gick man motvilligt till
dörrarna. I korridorer och trappor stodo
soldater av municipalgardet och
uppmanade till kallblodighet.
Théåtre Frangais’ källare voro
verkligen storartade. De liknade kasematter.
De gamla valven, som voro upplysta av
lyktor, voro av en tjocklek som visade
att de icke byggts i dessa dagar eller
rättare som om de byggts för dessa
dagar, och i taken satt spindelväven
som en tät, grå matta.
Det var källarrum vid källarrum,
sträckande sig fram under Palais Royal.
Efter en timme gjordes inbrott i
källaren. Föregångna av den vackra
aktrisen Cécile Sorel, försedd med en
elektrisk lampa, intågade de Falska
juvelerna jämte deras kavaljerer och
förkunnade leende att faran var över.
Något så fantastiskt som detta tåg
av krinolinklädda, sminkade, djupt
ur-ringade skönheter med sina »lejon» vid
sidan i svängda rockar, lockigt hår och
fadermördare kunde knappast tänkas.
Också mottogos de med varma
applåder från den talrika källarpubliken.
När jag några minuter senare kom
ut på Place Palais Royal, låg den vit i ett
silversken som ingen artificiell belysning
oroade, och brandkårens eldröda vagn
susade förbi, medan den främste
soldaten likt en Sankt Georg med guldhjälm
blåste frälsningsmelodien.
Marmorkvinnorna i Tuilerierna sågo
nu ut som om de kommit upp ur ett
månskensbad, och långt borta vid Tri-
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
