Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Paris under bombardemanget. Av Anna Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paris tinder bombardemanget
Place de la Concorde den 20 oktober 1918,
då fjärde krigslånet öppnades.
det ej, och månen, den förbannade vi.
På gatan såg man endast bekymrade
ansikten. De hotfulla nyheterna från
fronten togo sig uttryck i ett allmänt
dåligt lynne. Tidningsförsäljerskan snäste
och fräste. Strykerskan vidbrände
linnet och bagaren brödet.
Konduktri-sen trätte, och de åkande svuro. Och
barberaren var livsfarlig!
Nu däremot låg småleendet i luften.
Tjänsteflickan gnolade medan hon
bonade golvet. Den gamle utslitne
brevbäraren korsade gatan med elastiska steg.
Ferietiden i landsorten hade för många
räckt alltför länge. Parisarna skyndade
hem midt i augusti. Framför husen
stannade droskor lastade med fina
reseffekter. Grannarna mottogo flyktingarna
med ett vänligt ironiskt leende, och väl
uppe i våningen konstaterade familjens
medlemmar att allt stod på sin vanda
plats.
Denna rusning mot Paris i augusti
månad, när termometern visade 30
grader i skuggan, var ett fenomen förr
aldrig skådat, och fönster öppnades på
gamla privathotell, vilka sedan de
byggdes icke haft annat än nerrullade
persienner vid denna plebejiska årstid.
Teatrarnas gasterande artister blevo hastigt
hemkallade, och alla kände att man gick
mot en tid när barnen skulle leka andra
lekar än krig, ambulans och
begravning.
Först vågade man knappast sätta tro
till krigslyckan, men när den ändtligen
ingick i det allmänna medvetandet,
sysselsatte sig sinnena icke så mycket med
hur man skulle visa sin glädje eller
tacksamhet, utan hur man skulle tvinga
fienden att betala ali den materiella skada
den åsamkat. Ty det kan vara lustigt
nog att spela lekfull elefant i ett
porslinsmagasin — som det amerikanska
uttrycket heter — men det gäller att
betala kalaset. Och dessutom. Även
segrarna kostade blod, mycket blod, och
kanske det mest kännbara, därför att
man stod målet så nära.
Med bitande skämt avböjdes de
närmanden som förekommo i tyska pressen.
Man sade: — Jaså, kejsar Wilhelm har
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
