- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugunionde årgången. 1920 /
166

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den nya tyska dramatiken. Av Carl David Marcus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl David Marcus

Dostojevski och Tolstoy — vilka av hela den
nya riktningen äras lika högt som av
Europas alla naturalister — har Strindberg
tolkat lidandet i alla dess faser, han har
visserligen som naturalisten dragit in hela
verklighetens elände i sitt drama, men
genomdränkt med sin egen tåreflod — och
han har anat den andra, den högre
världen, som enar alla lidandets själar och
viljor, världen bakom tingen, den verkliga
världen, mot vilken alldagens konturer och
anleten blott voro drömbilder. Han har
velat förlösa världen och människorna ur
deras tvångströjor, har velat skapa nya
varelser av stål och ljus, men har icke
mäktat, har förvisat dem till klostrets, till
fjällets ensamhet, har med Indras dotter
utan någon gloria måst försvinna från jorden.

Och han har sprängt dramats
hävdvunna form, brutit med Ibsens stildrama,
vidgat dramats sfär i sina drömspel, i sina
kammarspel. I ett eller annat drama
håller han ännu fast vid rummets och
tidens enhet under inflytande av det
antika ödesdramat. Men i andra löser han
ut sin ingivelse t fria scener, växlande
med molnens hastighet, inte längre
naturalistens impressioner, byggda efter den yttre
verklighetens linjer och lagar, utan den
Strindbergska hjärnans drömvisioner, där
icke blott människorna växla gestalt utan
även tingen skifta hamn, där mästaren
synes ana, att både människorna och tingen
inom sig bära en dunkel drift efter en
urtyp, en urcell, som de oavlåtligt försöka
att närma sig för att ständigt åter stötas
bort, en monistisk världsåskådning, som med
icke allt för stor svårighet låter förena sig
med den nya generationens känsla för allt
levandes samhörighet.

I detta drama har det Ibsenska
stildramats krav på monologens försvinnande
försmåtts; i stället har monologen blivit
ett av dess mest i ögonen fallande
stilmedel, ett symptom på en stegrad
subjektivism, på en lyrisk bekännelsedrift. Det
nytyska dramat knyter till att börja med
an vid detta brott mot formens tradition,
det bekänner sig för Strindberg, mot Ibsen.
Det är fråga om en protest, en revolution
icke blott riktad mot Ibsen utan lika mycket
mot den konståskådning, som närt sig ur
det antika dramats teorier, mot det
pseudo-klassiska dramat, och icke minst mot tysk
1800-tals estetik.

Hos rörelsens unga profet förtätar sig
subjektivismen till dramatisk lyrik av extatisk
art. Han heter Reinhard Sorge, han
skrev som tjuguaring sitt förnämsta verk,
Der Bettier (S. Fischer 1912) och stupade
under världskrigets första år. Starkast av alla
förkroppsligar han i sin »dramatiska
sändning», som han benämner sitt debutverk,
rörelsens heliga eld. Hans hjälte är
diktaren, ynglingen — icke en diktare, en
yngling — med det brinnande hjärtat för sin
kallelse och för allt levande, »Dichtersind
Liebende, Weltliebende und ihrer Liebe
endlos verfallen», heter det i dramats
prolog. Han känner inom sig kraften att
skänka världen nya dramer, det nya
dramat, han begär en hel teater blott för sig,
han är oförmögen att skruva ned sina krav
på sig själv. Men lika mäktigt förnimmer
han omöjligheten att uttrycka sin
inspiration så starkt som den flödar inom
honom: ingen konst kan förverkliga det
out-sägbara. Han är dömd till att skapa
symboler, som dock äro evighetens symboler,
han är blott »ein Wesen der Sendung.»

Under den svåraste kamp med
verkligheten är han nödsakad utöva sitt kall;
hans far är sinnessjuk och fantiserar om
att utnyttja planeten Mars’ krafter för
jordens befruktning, hans mor är kuvad i sin
olycka, hans bästa vän överger honom till
slut men tröstas av diktaren med de vackra
orden: »Wir haben genug gesprochen, um
uns die Tiefe hinter unseren Worten zu
scheuken, wir sind für das Leben nicht
mehr zu trennen». De båda ha i
umgänget med varandra nått fram till det
väsentliga, det rent andliga.

Det är blott ett väsen som stannar
hos diktaren, den unga flickan som en
gång hört honom tala om sin kallelse och
från det ögonblicket helt är hans, som
älskar honom så högt att hon för hans
skull offrar sitt barn, i längtan efter att
föda honom ett barn — »dein Kind liebe
ich schön Ewigkeiten lang im Kindertraum
und im Nachtgebet». För diktaren blir
den unga flickan renhetens symbol; han
säger till henne: »Mem Mädchen, hilf mir
in die nächste Reinheit wandeln.»

Hjälten talar i tre olika förklädnader —
som sonen, ynglingen, diktaren, allt efter
omgivningen och stämningen, en
omvandling av personligheten i stil med
Strindbergs drömspel, om ock behandlad på an.

166

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1920/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free