Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den nya tyska dramatiken. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den ny a tyska dram a tiken
Paul Kor nfelds drama Die Verführung. Femte aktens
andra scen. Akvarell av författar en.
humor skildrad krog, blott för att åter
låta lura sig av sin bror, Bitterlichs ovan
nämnde dödsfiende, borgaren, feg och elak.
Det är det som är förförelsen, ljuset
som ett ögonblick skiner in över hans
hjärta.
Och kring honom likt en ödslig skugga
irrar hans olyckliga mor, fylld blott av en
enda, allt förtärande kärlek till denne son,
som bär melankoliens gift i hjärtat, och
blott betänkt att hjälpa honom, släpa sig
till döds för honom, hela dramats mest
gripande gestalt. Men inte ens dessa
kvinnors kärlek förmår rädda honom undan
ödet, undan honom själv. Och ändå:
Även denne utomordentlige pessimist måste
i dödsögonblicket bekänna, på sitt vis,
att han älskat tillvaron.
»Nun, da mir das Schrecklichste bevorsteht
will ich’s gestehen: in meinen ärgsten Stunden war
mir das Schrecklichste: Gedanke an dem Tod.
Jammer und Unglück sind mir verschwunden, alle
Tränen sind mir fortgerollt, und nichts gibt es
mehr, worüber ich klagen darf. Wie arm bin ich.
Wie herrlich war’s vor Frauen zu knien, wie
göttlich, unerhört zu bleiben — wie arm, wie arm
bin ich. Ein Unglück, in die Welt geschrien,
macht seliger, als sich im Paradies die Zeit mit
Spielen vertreiben.»
Paul Kornfelds stora debutdrama tillhör
riktningens mest originella och betydande
alster, om också den sista aktens dialog
mellan Bitterlich och hans fiende förefaller
väl bred och själva upplösningen icke
tillfredsställer, då den i alla händelser
arrangeras med sådana yttre apparater som i
hemlighet omplacerade giftglas. Det är
byggt i fem akter, men personerna komma
och gå utan en mer framträdande yttre
motivering, och replikföringen är allt annat
än naturalistisk, förlagd till ett högre plan
än det vardagliga, med något av
drömlivets overklighet över sig och ändock
utomordentligt uttrycksfull, personlig, med
ett ord expressionistisk. Författaren har
försett sitt verk med ett litet slutord om
dess spelbarhet, varom mera här nedan.
Hans nya drama »Himmel und Hölle»
förefaller icke att stå på samma höjd.
Den andra gruppen dramer skiljer sig
naturligtvis icke principiellt från dessa tre
typdramer, som alla kretsa kring en ung
människa; de söka på blott andra vägar, med
andra själsliga och tekniska medel att
uttrycka generationens grundstämning och gå
också sinsemellan åtskils.
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
