Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den nya tyska dramatiken. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Marcus
Det är inte längre dramat om ynglingen
i kamp med världen, det är en grupp av
människor som föras samman. Men
härmed är ju icke mycket sagt. Det gäller
att undersöka hur dessa människor skildras
och under vilken sfär de röra sig.
Hasenclever har ifrån sitt drama om kampen
mellan far och son i ett drama med det
betecknande namnet Die Menschen (Paul
Cassirers förlag 1919) gått över till att
uppvisa hur allt levande, varje väsen, från
glädjeflickan till läkaren, som behandlar
henne, från mördaren till allmänna
åklagaren, som fäller domen, stå i rapport med
varandra, hur den ena utnyttjar den andra,
hur ingen vet vad som händer honom i
nästa ögonblick, hur allt är dröm,
overklighet. Han har skildrat alla dessa
varelser på ett nog så originellt vis: varje
person säger på sin höjd tre ord, utför en
handling, rör sig, försvinner, dyker upp,
försvinner igen.
Så går det vidare från scen till scen,
ledmotivet är något slags mord, om vars
rätta natur man aldrig blir upplyst; hela
dramat är i grund och botten en pantomim,
fylld av hänvisningar till regissören eller,
om man så vill, det är fråga om ett
filmdrama, som kanske med framgång kunde
spelas på duken.
Hasenclever har även försökt att skriva
ett drama om Antigones och Kreons kamp
med varandra och med ödet. Han är
ingalunda ensam i sin behandling av antika
motiv, allt talrikare bli skådespelen med
namn och ämnen från antikens myter och
sagor, Antigone, Trojanskorna, Laokoon,
Orpheus och Eurydike. Vid första
ögonkastet förefaller det kanske underligt, att
dessa moderna subjektivister gripa efter
ämnen ur det antika, det objektiva dramats
värld, men en motsägelse föreligger
knappast. Ty dels söker deras jag nå ut ur
sin ring, söker ett du eller som en
av-riktningens aforistiker har uttryckt det:
»Es gibt gar kein Ding, sondera immer
erlebt ein positives Ding sein negatives.
Das Geheimniss liegt aber präzis in einer
Mitte, welche so lebt, dass sie das
positive und negative paralysiert.» Och dels
strävar den nya generationen mot det
typiska, det allmänna, det i viss mån abstrakta,
som karakteriserar antikens drama; även dess
krav på en vidgad förbindelse mellan allt
mänskligt får sin näring i antikens humanitet.
Hur intressant det än är att icke heller
denna rörelse trots sitt begär efter att
spränga gamla former kan undvara antikens
dikt och filosofi — vilket även torde gälla
för den unga skolan i Frankrike — så
blir den rent skaldiska behållningen mera
tvivelaktig. Jag ser i dessa bearbetningar,
mer eller mindre fria, och efterbildningar
snarast stilistiska övningar, varvid säkerligen
Euripides får släppa till mest skinn. Om
då någon stor formbegåvning, som t. ex.
lyrikern Franz Werfel, tar hand om
över-förningen, kan naturligtvis en vacker form
och en språkmusik flöda oss till mötes, men
det torde förlåtas lekmannen om han
föredrager Sophokles framför Walter
Hasenclever, som visserligen även kan skriva
uttrycksfulla verser. Hela hans Antigone är
dock en våldsam modernisering i stil och
innehåll: det är helt enkelt kejsar Wilhelm
som satt sig på Kreons tron och pockar på
sin gudomliga makt och bekämpar
missnöjet i Antigones gestalt, ända tills folket,
ursinnigt av svåra lidanden, störtar honom
från tronen och han lovar att bli en bättre
människa i förbannelsens ensamhet. Det
är ju nog så fyndigt, och man förvånas
över var censuren denna gång haft sina
ögon, men Sophokles’ Kreon förefaller oss
värdigare och större, hans stil skönare och
djupare än Hasenclever, som upprepade
gånger faller tillbaka i rena naturalismer.
Jag är härmed inne på de dramer som
syssla med världskriget utan historiska
maskerader. I spetsen står en preussisk
officer, Fritz von Unruh, son) före kriget
skrev dramer om preussiska furstar, en
smula i Kleists stil, vilka tack vare
motivvalet voro portförbjudna. Under själva
kriget skedde omvandlingen från ballader
till symbolisk dramatik. Han arbetar på
en dramatisk trilogi med kriget som ämne;
själv har jag tagit del av första dramat
Das Geschlecht. Det förtjänar nämnas
att Unruh av flera ansedda teaterkritiker
utropats som det nya Tysklands diktare.
Vid verkets framförande på scenen synas
de dock ha blivit en smula betänksamma.
Och man förstår betänksamheten vida
bättre än det gränslösa berömmet. Unruh vill
skildra kriget, icke ett krig. Han skildrar
hur det verkar på en familj bestående av
några söner, en dotter, en mor, församlade
på någon slags kulle utanför en kyrkogård.
Den ena sonen kallas helt enkelt »Feiger
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
