Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Carl Larssons Minnesutställning. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klas Få kræ ti s
Vinterstuga. Akvarell. 1890.
Tillhör konsul Erik Brodin.
ansiktsfärgen. Men trots dessa erövringar
på teknikens fält dröjde konstnären med
att fullfölja sin första framgång.
Instinktivt kände han utan tvivel, att oljefärgen
var ett material, som icke rätt fogade
sig efter hans flyktigt uppstående intryck,
och som med sin jämförelsevis opaka
tyngd verkade kvävande på de solljust
genomskinliga stämningar, som i
akvarellen och eventuellt fresken friare kommo
till sin rätt.
Omedelbart efter Suzanne återupptog
han därför det redan tidigare i
Stockholm försökta dekorativa måleri, som
under en följd av år skulle ta hans
intresse och krafter i högsta anspråk.
Onekligen hade han även för detta större
förutsättningar än någon svensk målare
sedan Ehrenstrahls dagar. — För det
första hade han en livlig, omfattande
inbillningskraft, även om den icke var av det
högsta skapande slaget. Han var också
en god, ja utmärkt tecknare. Han hade
en rik palett med ett ljust, klart
färgsinne. Och som högsta goda hade han
en utvecklad blick för rytmisk
växelverkan i form och linjer.
Hans svaghet åter var densamma
som vidlådde samtiden i dess helhet, och
som särskilt för ett lyckligt genomförande
av ett monumental-måleri var
betänklig—-nämligen bristen på en klart fattad och
smulten stil. Man kan även skönja, hur
han rådvill i detta avseende letade ända
från Japan till den italienska och tyska
renässansen för att slutligen gå samma
väg, som fore honom Marstrand i Danmark
och Menzel i Tyskland, som först fingo
fast fot för sin illustrativa stil på
1700-talets botten. Ja, vill man gå till grunden
med Carl Larssons stilsökeri, så får man
— pikant nog, när man erinrar sig denne
målares skälmaktigt spelande lynne —
gå tillbaka ända till Michel Angelo.
Enligt lagen om ytterligheternas
attraktionskraft var Michel Angelo mer än
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
