Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Carl Larssons Minnesutställning. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klas Fåhræus
Josephsson och hans maka obarmhärtigt
framställas.
Kasta vi till sist en blick på Carl
Larssons konst från mera teknisk
synpunkt, så utmärkte sig hans kolorit för
en allmänt uppskattad ljus- och solfylld
klarhet, liknande en friskt plockad
bukett av vildmarksblomster. Förutom grönt
excellerar han särskilt i den blå färgen,
som, vare sig han målar en rutig
goss-blus eller ett strimmigt sofföverdrag,
genast blir den ledande i tavlan med en
livsvärm, äkta svensk klang över sig.
Svagare är han i rödt, vilket särskilt
framträder i hans aktstudier, där
karnationen i regeln är lamt hållen. En
svaghet varför konstnären själv torde haft
öppen blick, då han ofta söker uppvärma
den blodfattiga köttfärgen genom något
ovidkommande rödt av det ena eller
andra slaget i fonden. För övrigt
utmärka sig hans aktstudier för en
sällsynt kysk och nobel uppfattning av
kvinnokroppens linjer, från vilken
synpunkt den skrivande modellen med allt
fog förtjänar sin popularitet.
Mycket osäker är däremot konstnären,
när det gäller att ordna alla dessa
blomsterfärger till ett harmoniskt
sammanhängande helt. Så länge han ännu
fasthöll sambandet med den franska
färgkulturen, så som fallet var vid
kompositionen av Nationalmusei fresker, klarar
han sig ännu med heder. Men i
Sund-born kommo studier av dalmålningar och
bonader en svår förvirring åstad, som
t. ex. i den stora gästabudsmålningen
utmynnat i en bondgrann men allt annat
än välstämd sammanställning av gult
med scharlakan.
Men om Carl Larsson hade sina
svagheter i färgkompositionen var han så
mycket starkare i valörerna. Akvarellen
Vinterstugan t. ex. är ju ett luftmåleri
av det allra subtilaste slag. Och särskilt
i valörer av det vita, när t. ex. ljuset från
ett fönster infaller över ett gråvitt bord,
uppnår han de förunderligaste effekter.
Vid den monumentala
formkompositionen förefaller det egendomligt nog som
om Carl Larsson haft en större lätthet för
det på höjden än det på bredden gående
formatet. Nästan alla hans bästa
kompositioner av detta slag lyfta sig burna
av den spirande barockslingan osökt i
höjden. Men vid den horisontella
kompositionen förmår detta formspel icke göra
samma förbindande tjänst. Och i Korum
och Gustaf Vasa såväl som i
Midvinterblot har han haft ett påfallande men föga
framgångsrikt besvär med att
sammanhålla den löst utsträckta kompositionen.
Som tecknare utmärker sig Larsson
för en smak, finhet, djärvhet och
träffsäkerhet, som i svensk konst alltid varit
sällsynta. Den fysionomiska
karakteristiken träffar han, när han så vill, utan
möda. Däremot är han i förkortningar
av det nakna icke på långa vägar så
bergsäker som Zorn.
Hans stilbildande förtjänst ligger
framförallt på det rytmiska området. Här är
han en stor och stundom genial mästare
genom formens spelande på samma gång
som bundna behag. Ett vackert prov
härpå ger Gratulationen, där tre
halvvuxna barri i vitsida dräkter med gula
näckrosor i håret uppvakta den
namns-dagsfirande husmodern på sängen. Den
halvt uppsluppna fröjd som spelar under
det låtsade allvaret hos dessa Backipräster
är utmärkt återgivet. Och föreningen av
något fumlande på samma gång som
glädjedrucket vacklande i deras rörelser
är ypperligt träffat. Fagert är också
det rödstrimmiga draperiet bakom fru
Karins huvud samt den nästan braminska
klarheten i den vita väggfärgen.
I ett brottstycke ur en annan större
komposition går samma dionysiska anslag
vida ut över den nordiska formgivningens
gräns och häntyder på orienten. Man
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
