Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - F. M. Dostojevskijs livssyn. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F. M. Dostojevskijs livssyn
karaktär. Så vidt jag kan se, ligger
emellertid Dostojevskijs nihilism i den historiska
nihilismens förlängning. Den är framfödd
ur den devot naturalistiska nihilismens inre
sönderfallande och självupplösning. Den
historiska nihilismen lider nämligen av inre
oklarhet och är i grunden en högst
heterogen företeelse.
I den Dostojevskijska nihilismen ha alla
tillfälliga och rent historiska beståndsdelar
utsöndrats, och nihilismen har nått fram
till klar insikt i sin egen drivande
grundprincip och dess räckvidd. Den har fått
universella dimensioner och framför allt
utbyggts i metafysisk och etisk-religiös
riktning.
Har då icke den historiska nihilismen
rätt att beklaga sig över orättfärdig
behandling från Dostojevskijs sida? På det
hela taget knappast. Han har blott dragit
de yttersta konsekvenserna av dess egna
grundprinciper, ställt den på sig själv,
slagit undan de stöttor, som den lånat från
andra håll, och låtit den löpa linan.
Dostojevskij har varit ett slags barnmorska
för nihilismen. Han har hjälpt den att
frigöra sig från det devot naturalistiska
pupp-stadiet.
Han hade så mycket större rätt därtill,
som han själv upp- och genomlevat
nihilismen så intensivt som väl knappast någon
av det gångna århundradets andliga
stormän utom Nietzsche. Genom sin kamp
mot denna syftar han först och främst till
att övervinna nihilisten i sitt eget inre.
Han var övertygad om att hans slutliga
credo genomlöpt en avgrund av tvivel, så
djupa och nattsvarta, att vulgärnihilismens
alla tvivel och förnekelser däremot tedde
sig såsom idel högblå söndagsskolidyll.
leke utan skäl kan han smickra sig med
att i sin roman »Bröderna Karamasov» ha
givit så skakande och djupa uttryck åt
ateismen, att något motstycke icke funnits
ens i Europa.
Därför har man, menar han, ingen rätt
att förebrå honom »en obildad och
reaktionär tro på Gud. Tölparna ha icke ens
vågat drömma om en gudsförnekelse, sådan
som den vilken fått uttryck i
»Storinkvi-sitorn» och det föregående kapitlet». —
»Om jag tror på Gud, så gör jag dock
icke detta som ett dumhuvud.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
